Hela boken - SOM-institutet - Göteborgs universitet

EU-toppmötet i svensk opinion
Att de kritiska bedömningarna av demonstrationerna vid EU-toppmötet inte hade
någon överspridningseffekt framgår också av det faktum att svarspersonerna i samma
undersökning menade att demonstrationer är ett i hög grad legitimt sätt att bilda
opinion på, precis som namninsamlingar och passivt motstånd. Trettio procent menar
att demonstrationer alltid är berättigade vid opinionsbildning, 62 procent att de är
det under vissa omständigheter. Det man vänder sig emot är militanta aktioner och
hot; några procent menar dock att även sådana aktioner under vissa omständigheter
är berättigade (figur 2).
Även i svaren på denna fråga finns det en del politiska skiljelinjer, t ex att moderata
sympatisörer till skillnad från vänsterpartiets är något mera tveksamma till om det
alltid är berättigat med demonstrationer, men det finns i stort sett inga skillnader när
det gäller att detta tidvis kan vara berättigat.
EU-toppmötet som mediehändelse
EU-toppmötet i Göteborg har i efterhand kommit att handla om hur polisen skötte
sig och vilka straff som är rimliga för dem som deltog i militanta aktioner. Mediebilden
av händelserna är i detta avseende konsekvent: de var dessa två huvudaktörer som
medierna lyfte fram redan i juni och de är fortfarande kvar där när utvärderingen
skall göras.
Det som har kallats Göteborgskravallerna måste betraktas i den kedja av händelser
som Seattle, Nice och Prag utgör. Gemensamt för dem är att de varit mötesplatser
för internationella organisationer som WTO, Världsbanken och EU. Men vid sidan
av att städerna blivit en arena för den internationella organisationens agenda, som
under stor uppmärksamhet från medierna förlagts till respektive stad, har andra
organisationer och grupper i mediernas strålkastarljus försökt etablera en alternativ
arena med en annan dagordning. För att kunna nå ut med det egna budskapet har
det för de senare gällt att dra till sig mediernas uppmärksamhet med spektakulära
metoder. Samtidigt har kravet på legitimitet för den egna saken krävt att både det
egna programmet och de använda metoderna tolereras av den breda allmänheten,
om de än inte får ett aktivt stöd.
Om vi betraktar Göteborgshändelserna i ett sådant ljus var EU-toppmötet i ett
avseende en mediehändelse. Det fanns i medierna en förväntan på att det skulle ske
demonstrationer av det slag som tidigare skett i exempelvis Nice. I ett avseende var
också aktivisterna mycket framgångsrika, nämligen i att dra till sig mediernas och
allmänhetens uppmärksamhet och intresse. Samtidigt kom uppmärksamheten att
genom händelseutvecklingen att förskjutas från de fredliga demonstranterna till de
militanta aktivisterna. I medborgarnas ögon blev bilden av händelserna och av de
olika grupperna att de inte uppfyllde de övriga kraven för att nå genomslag i
opinionen. De aktörer, som uppfattades som pådrivande, väckte negativa reaktioner
inte bara för de egna organisationerna utan också för de fredliga demonstationerna.
Den opinionsmässiga konsekvensen, som under hösten även påverkades av senare
händelser i Genua och av terrorattacken den 11 september, blev att allmänheten kom
415