Hela boken - SOM-institutet - Göteborgs universitet

Umgänge över generationerna
fem i princip densamma bland männen som bland kvinnorna (41 respektive 40
procent). Liksom hos yngre finner vi däremot att egna barn tycks fungera som ett
åldersöverskridande socialt kitt – även om barnens ”funktion” måste antas se annor -
lun da ut i äldres sociala nätverk jämfört med i yngres. Samboende verkar dock sakna
betydelse för äldres umgänge nedåt i åldrarna. I stället tycks utbildningsfaktorn ha
viss betydelse: det finns en tendens i materialet att personer med (åtminstone) en
gymnasieutbildning (eller motsvarande) i högre grad inkluderar yngre i sin umgängeskrets
än de utan (46 mot 38 procent), liksom de som identifierar sig som tjänstemän/
akademiker respektive egenföretagare jämfört med arbetare.
Ett ålderssegregerat samhälle?
Vi har sett att umgängesmönstren tenderar att variera en del beroende på våra mer
grundläggande egenskaper – inte minst vår ålder. Och även om analysen pekar på en
hel del umgänge över generationsgränserna, tycks människans sociala natur inrymma
ett inte oväsentligt mått av ålderssegregering. Vi umgås inte hur som helst över
åldersgränserna. Av resultaten framgår hur yngre, mitt i den socialt mest aktiva fasen
av livet, i första hand bygger sitt sociala nätverk på relationer med människor som i
ålder inte avviker alltför mycket från dem själva. Detta är knappast något att förvånas
över; ungdomstiden innebär ju för de flesta just att vända sig bort från den äldre
(föräldra-)generationen för att i stället bygga upp ett eget nätverk av jämnåriga. Men
vi har också sett hur vänskapskontakterna någonstans mellan 35 och 64 år tenderar
att vända sig nedåt i åldrarna i högre grad än uppåt. Ungdom attraherar inte bara
ungdomar. Frågan som inställer sig är hur länge ”ungdomsfasen” egentligen varar –
och hur dagens samhälle kan tänkas skilja sig från gårdagens i detta avseende. Var det
samma faktorer som var avgörande för umgänget mellan människor för ett sekel sedan
som i dag? Eller har samhällets sociala nätverksbyggen påverkats av att de rumsliga
dimensionerna krympt till följd av kommunikationsteknikens landvinningar? Eller
har kanske ålder alltid varit en av de mer betydande faktorerna i mellanmänskliga
relationer?
Det sägs att en människas kön är det första vi registrerar när vi möter en okänd;
hennes ålder är något annat de flesta av oss försöker avgöra mer eller mindre
automatiskt. Vad man sedan menar när man beskriver någon som ung eller gammal
är en annan sak. I Riks-SOM-undersökningen 2001 ingick en fråga som mycket
enkelt gick ut på att svarspersonen skulle fylla i det år vid vilket man bedömde att en
människa blir medelålders. Frågan resulterade i svar allt mellan 15 och 90 år – även
om bedömningarna i ytterkanterna hörde till ovanligheterna. Tar vi bort fåtalet svar
som ligger under 25 och över 80 4 , erhålls ett medelvärde på 47 år (med en standardavvikelse
på 7,3 år). Svarspersonerna tenderade att svara med ”jämna” år: 35, 40, 45 år
etc.; nio av tio svar lade sig mellan 40 och 60 år och hälften mellan 45 och 50. Inte
helt överraskande skiljer sig bedömningen åt mellan ”unga” och ”gamla”. Men
samstämmigheten tycks ändå ganska god: bland de yngsta – där gränsen sattes som
439