Interaktion som mål och medel i FinTandem - Vaasan yliopisto

Acta Wasaensia 91
inte jämföras med nästintill modersmålsliknande kunskaper. Detta håller jag med
om då det gäller de individuella målsättningar som inlärare har eller målsättningar
för en viss kurs e.d., t.ex. FinTandem. Men jag instämmer i Skehans (1996a: 46)
konstaterande att ett allmänt mål för de flesta människor är att de ska nå en
modersmålsliknande nivå i sina språkstudier. Jag antar att om detta skulle vara
lätt skulle praktiskt taget alla språkinlärare välja att lära sig målspråket för att nå
en nästintill modersmålsliknande nivå. GERS omfattar tre nivåer för språkförmågan:
användare på nybörjarnivå (A), självständig användare (B) och avancerad
användare (C). Alla nivåerna delas dessutom vidare in i A1:A2, B1:B2, C1:C2, så
att den lägsta nivån är A1 och den högsta C2. Eftersom jag i min forskning
betraktar de tre dimensionerna av språkförmågan som inlärarnas intentioner med
strategianvändning är det den högsta nivån som jag koncentrerar mig på. Oavsett
på vilken nivå informanterna i studien placeras kan den högsta nivån anses vara
det yttersta målet med inlärningen.
Flyt, korrekthet och komplexitet i studien ska alltså inte ses som konkreta mätinstrument
utan som delområden i bakgrunden när informanterna strävar mot sina
inlärningsmål och olika kommunikativa mål. Jag kommer inte att redogöra för
olika stadier av dimensionerna eller ta ställning till på vilken nivå mina informanter
placerar sig i fråga om dem. Detta skulle dessutom vara omöjligt eftersom
jag analyserar enbart sekvenser där informanterna explicit har indikerat problem,
medan en utvärdering av deras kunskaper och färdigheter naturligtvis borde
basera sig även på en mer lyckad språkproduktion, inte endast på problematiska
punkter. De tre dimensionerna ses alltså som mål bakom informanternas användning
av KS.
Jag baserar min syn på de tre dimensionerna på Skehans (t.ex. 1996a; 1996b)
definitioner på flyt, korrekthet och komplexitet. Skehan och andra forskare har
dock analyserat dimensionerna främst kvantitativt, vilket jag inte kommer att
göra. Eftersom jag ändå baserar mina definitioner av dimensionerna på tidigare
forskning, presenterar jag också kort hur dimensionerna mätts i tidigare studier,
eftersom sättet att mäta hänger ihop med definitionerna. Flyt kan mätas som
mängden av pauser och längden på dem, som ord per minut, mängden omformuleringar,
repetitioner och tvekande samt som de producerade yttrandenas längd.
Korrekthet kan mätas som andelen felfria satser eller felfria verbformer, som andelen
fel per hundra ord eller som av behärskning av olika grammatiska regler
(t.ex. olika verbformer eller artikelbruk). Komplexitet kan mätas som antalet
underordnade satser, som meningslängd, eller t.ex. som mängden olika ordtyper
eller verbformer (Skehan & Foster 2001: 191; Ellis & Yuan 2004: 60; Ellis 2009:
478–490). Skehan (2009: 513f.) påpekar att man då man diskuterar flytet borde
förutom till mängden pauser, också ta hänsyn till var i yttrandena pauserna