Interaktion som mål och medel i FinTandem - Vaasan yliopisto

Acta Wasaensia 39
främjar de uppställda målen. Om man t.ex. vill öva språkbruk, lexikon osv. som
man behöver i arbetet ska man diskutera teman som är relaterade till det och välja
aktiviteter som stöder sådant språkbruk. I mitt material t.ex. arbetar en av de
finskspråkiga informanterna med datorer och datastöd, och detta par diskuterar
flera gånger under bandningarna datorer och den finskspråkiga ger råd och förklarar
på svenska, vilket är god övning för honom (fackspråkligt ordförråd, hur
man ger instruktioner på svenska, imperativ osv.) och samtidigt innehållsligt
relevant för båda partnerna. Fackspråket kan dock också vara problematiskt. Ifall
modersmålstalaren inte kan det på sitt modersmål kan han naturligtvis inte heller
hjälpa inläraren med det (se diskussionen kring ex. 55 i 8.3.1).
Det är alltså inlärarna som får bestämma vad de gör för att lära sig, hurdana
samtalsteman man diskuterar och vilka aktiviteter man deltar i. Det är viktigt att
samtalstemana är varierande om man vill nå ett gott resultat. Varierande teman
och sätt att använda språket ger inte endast möjligheter till att lära sig ett bredare
ordförråd utan också till att vidga de pragmatiska kunskaperna t.ex. genom att öva
olika samtalstyper såsom berättelser, argumentering och motivering av egna
åsikter, förklaringar osv. (Rost-Roth 1995: 132.) I praktiken kan idéerna dock
komma från båda partnerna, så att om en av dem t.ex. föreslår ett besök på ett
museum och det tar en längre tid än vad som normalt hör till, byter paret språk
under besöket och således får båda övning inom samtalsteman som är relaterade
till besöksmålet.
Eftersom deltagarna själva ska avgöra vad och hur de vill lära sig bestämmer de
även hurdan hjälp de vill ha av sin partner. De ska berätta för varandra hurdant
stöd och hurdan hjälp de vill ha, t.ex. hurdana fel som ska korrigeras och hur detta
ska göras. Stödet är beroende av att man har berättat om hur man önskar få det.
Även detta vilar alltså på inlärarens ansvar. (Kleppin & Raabe 2000: 357.) Initiativen
till diskussioner om språk och inlärning ska komma från den partner vars
tandemspråk man talar (Gick 1994: 156), åtminstone i början av samarbetet innan
man har lyckats komma överens om ett arbetssätt som passar båda. Apfelbaums
(1993: 226f.) studie visar att det oftast är inläraren som initierar sekvenser där
språket behandlas explicit.
Tandeminlärning ger inte övning endast genom att man talar sitt tandemspråk
utan också genom att man lyssnar på sin tandempartner då denna talar sitt
modersmål. Detta är en orsak till att man delar tiden jämnt och att båda ska använda
också sitt modersmål, dvs. för att ge partnern affordans (se 2.1) på dennas
tandemspråk (Brammerts & Kleppin 2003: 102). Dessutom är det vanligast i en
naturlig kommunikationssituation, sådan som ett samtal mellan tandempartnerna
också ska vara, att båda parterna talar samma språk.