Interaktion som mål och medel i FinTandem - Vaasan yliopisto

(60) Par 8 samtal I 28.18
F: vi firar kvällnarna kvälla- kvällorna iltoja kvällorna
S: kvällar
F: kvällar tillsammans
Acta Wasaensia 157
I ex. 57–60 koncentrerar F sig på dimensionen korrekthet. I ex. 57–59 accepterar
S med mm de uttryck som F koncentrerar sig på. I ex. 58 beror detta på att F
använt korrekt uttal, men i ex. 57 och 59 accepterar S även de mindre lämpliga
ord- och prepositionsvalen. Det är dock en tolkningsfråga om dessa mm fungerar
som minimal respons, dvs. som accepterande svar på F:s direkta och indirekta
frågor, eller som uppbackning som visar att S lyssnar och förstår F trots de problem
som denna har i språkproduktionen (se Wirdenäs 2008: 190, 193). F nöjer sig
dock inte med detta utan koncentrerar sig explicit på korrektheten och begär på
detta sätt mer stöd av S. I ex. 60 markerar F pluralisböjningen av ordet kväll som
så starkt problematisk genom många upprepningar redan i sin första replik att S
hjälper henne direkt, utan att F behöver använda direkt begäran om hjälp.
I ex. 57 diskuterar partnerna temat yoga. I denna sekvens handlar problemet om
själva ordvalet. F markerar problem i språkproduktionen genom tvekljud och paus
samt genom direkt begäran om hjälp, som dock följs av F:s förslag position
varefter F fortsätter sin replik utan att stanna upp för att vänta på en bekräftelse på
att ordet är korrekt. Denna första direkta begäran om hjälp fungerar mer som ett
sätt att skaffa sig mer betänketid än som en verklig fråga som kräver svar (se
diskussionen om olika funktioner i 8.1.1). S indikerar med mm att hon förstått vad
F menar och F fortsätter sitt berättande. Den andra gången F behöver samma ord
markerar hon det igen som problematiskt med en paus och ställer en direkt
begäran om hjälp för att få veta om det verkligen heter position i denna kontext.
Denna gång fungerar F:s direkta begäran om hjälp som en fråga som kräver ett
svar, och S erbjuder henne synonymen ställning som F också upprepar i sin sista
replik.
I ex. 58 känner F till ordet journal som hon vill använda i diskussionen om vilka
tidningar partnerna brukar läsa, men är osäker på hur ordet uttalas korrekt. Hon
markerar sin osäkerhet med en paus före ordet och med frågande intonation. S
svarar accepterande mm:m, men F vill fortfarande kontrollera att S inte endast
förstått innehållet utan också noterat om hon har uttalat ordet korrekt. Detta gör
hon med direkt begäran om hjälp, eller hur sägs det, som markerar att det är just
uttalet, inte ordvalet, som hon är osäker på. S säger ordet, vilket bekräftar att F
uttalat det korrekt och F upprepar uttalet ytterligare en gång. Att inlärare upprepar
uttryck som de är osäkra på eller som är obekanta för dem är typiskt i det
studerade materialet, men också modersmålstalare upprepar problematiska uttryck
(t.ex. i ex. 19, 33, 47).