Interaktion som mål och medel i FinTandem - Vaasan yliopisto

3.1.2 Principen om ömsesidighet
Acta Wasaensia 29
Målet med ömsesidighet i tandeminlärning är att båda deltagarna ska ha lika
mycket nytta av samarbetet och stötta varandra i lika mån. De ska alltså satsa lika
mycket energi och tid på båda språken. (Kleppin & Raabe 2000: 355; Brammerts
2003: 14.) I närtandem betyder detta i praktiken att man delar tiden jämnt mellan
språken och båda partnerna får själva bestämma hur de vill lära sig och vad de vill
göra då man talar deras tandemspråk, dvs. språket som de vill lära sig (Brammerts
2003: 14). I eTandem delar man tiden mellan å ena sidan att läsa och korrigera
partnerns brev och å andra sidan att skriva själv. Breven skrivs till hälften på
tandemspråket och till hälften på modersmålet. (Brammerts & Kleppin 2003:
114.)
Tandemsamarbetet skiljer sig från andra autentiska inlärningssituationer, t.ex.
diskussioner med infödda talare som man träffar på utlandsbesök, just i fråga om
inlärningens ömsesidighet. Eftersom partnerna turas om i rollerna som inlärare
och språkmodell kan båda antas vara villiga att aktivt hjälpa och stöda varandra
eftersom de annars inte heller själva kan förvänta sig att få det stöd de behöver.
(Brammerts 2003: 16f.)
Ömsesidigheten betyder dock inte att båda partnerna behöver arbeta på samma
sätt eller att man ska kunna mäta att de har lärt sig lika mycket (jfr Brammerts
2003: 17). I enlighet med autonomiprincipen ska övningar och aktiviteter alltid
baseras på den partnerns mål och språkliga nivå vars tandemspråk man talar. Det
är alltså meningen att båda partnerna ska få den nytta av samarbetet som de
önskar sig, att samarbetet ska vara ömsesidigt men inte nödvändigtvis symmetriskt.
(Gick & Müller 1992: 27f.)
3.2 Olika former av tandem
I närtandem träffas partnerna personligen, i eTandem sker kommunikationen
främst via elektroniska medier, e-post eller chatt-program (Brammerts & Calvert
2003: 32–35). Olika miljöer för träffarna betyder också att samarbetet fungerar
under olika villkor. Även dessa två former kan arrangeras på olika sätt, intensivt
eller extensivt, mer eller mindre styrt (Gick & Müller 1992: 30f.). I min avhandling
koncentrerar jag mig på närtandem eftersom FinTandem (se 3.5), som mina
informanter deltar i, är en tillämpning av den.
I närtandemkurser träffas partnerna personligen och kommunicerar med varandra
muntligt. Detta ger dem möjlighet att använda också paralingvistisk kommunikation,
såsom tonfall, gester och miner. Att ha tillgång till olika kommunikations-