Interaktion som mål och medel i FinTandem - Vaasan yliopisto

116 Acta Wasaensia
som problematiskt. Detta kan bero antingen på att S har använt supinumform i sin
föregående replik och F har nu märkt skillnaden mellan S:s och sitt eget språkbruk
angående detta ord, eller på att preteritum är en form av verbet välja som
partnerna inte använt tidigare under denna bandning. F börjar säga ordet men
avbryter sig sedan och använder en parafras vi gjorde så i stället. Hon markerar
sin osäkerhet också prosodiskt genom att tala mycket tyst. S ger henne modellen
för hur man böjer ordet i preteritum, valde, vilket F upprepar i sin sista replik.
Under samtalet där sekvenserna i ex. 11 ingår har F alltså fått modell för hur man
böjer verbet välja i supinum och i preteritum och uppmärksammat åtminstone
preteritumböjningen, vilket skapar möjlighet att lära sig den.
Då S i ex. 11 reagerar på F:s problem med morfologin först då denna själv
explicit markerar den som problematisk kan detta enligt Apfelbaum (1993: 193)
bero på att sådana korrigeringar som modersmålstalare själva initierar är mer
ansiktshotande än sådana korrigeringar som föregås av inlärarens egna problemmarkeringar.
Detta är typiskt även för andra situationer där målet med en
diskussion mellan inlärare och modersmålstalare är att lära sig. Kasper (2004) har
studerat partnernas orienteringar under inlärningssamtal där den ena partnern är
inlärare av tyska och den andra partnern modersmålstalare i en kontext där deltagandet
i samtalet ingick i inlärarnas studier i tyska. Hon konstaterar att
sekvenser där det förekommer metalingvistiska diskussioner alltid initieras av
inlärare. Modersmålstalarna hjälper inlärarna (erbjuder ett uttryck eller korrigerar
ett fel) och går in i sin expertroll endast då inläraren först markerar att det behövs.
(Kasper 2004: 562.) Informanternas beteende i ex. 11 tyder på ett liknande
mönster.
Även i ex. 12 är det fråga om verbböjning, denna gång av verbet leva. Skillnaden
i jämförelse med ex. 11 är att F och S i denna sekvens har även en betydelseförhandling
om vad F syftar på, alltså vilken böjningsform som ska användas för
den betydelse som hon åsyftar, innan S kan hjälpa F med den korrekta böjningsformen:
(12) Par 8 samtal I 15.33
F: men vi träffar inte aldrig [dom] när vi va barn
S: [mm ] mm
F: å / deras mamma å pappa / / elivät liv liv
S: lever
F: lever
S: eller levde
F: levde
S: om de e döda nu
F: jå [de] e döda nu
S: [jå ] jå när de levde
F: när de levde
S: mm jå