Interaktion som mål och medel i FinTandem - Vaasan yliopisto

Acta Wasaensia 93
ringen av språkinlärning (GERS 2009: 8). Detta gäller inte endast utbildningsarrangörer
utan också inlärare som planerar sin egen inlärning (GERS 2009: 6).
Eftersom jag inte mäter de olika dimensionerna i informanternas språkproduktion
kvantitativt, behöver jag en kvalitativ definition av dimensionerna som mål som
informanterna kan orientera sig mot. Jag har valt att använda Skehans definitioner
och GERS beskrivning på dimensionerna som utgångspunkt för min definition på
dem (se 6.1–6.3). GERS mer praktiska och kvalitativa sätt att definiera dimensionerna
fungerar således som komplettering till den mer teoretiska synen, på ett
sätt som gör det möjligt att identifiera dimensionerna kvalitativt som informanternas
orienteringar i stället för kvantitativa bedömningar på den språkliga
produkten. Att ta med GERS beskrivningar på dimensionerna hjälper mig att ge
en mer omfattande definition av det yttersta målet med språkinlärning, åtminstone
på en abstrakt nivå även om det inte skulle vara det som informanterna i praktiken
medvetet strävar efter i den talande stunden.
Beskrivningen på den högsta, avancerade nivån i referensramen lämpar sig som
beskrivning på språkinlärningens yttersta, abstrakta mål för flyt, korrekthet och
komplexitet. Eftersom mitt forskningsmaterial är insamlat i muntliga interaktionssituationer
är det beskrivningen av vad man ska kunna på den högsta nivån (C2) i
fråga om muntlig interaktion som jag tar hänsyn till. Det följande är hämtat ur en
självbedömningstablå för språkstuderande (GERS 2009: 26f.):
Jag kan utan ansträngning delta i vilka samtal och diskussioner som helst
och därvid effektivt välja vardagliga och idiomatiska uttryck. Jag kan uttrycka
mig flytande och förmedla nyanser med precision. Om jag ändå har
svårigheter kan jag med omformuleringar kringgå dessa så smidigt att andra
knappast märker det.
Den av de tre dimensionerna som nämns explicit i denna beskrivning är flytet,
men de andra två finns också med. För att man ska kunna uttrycka sig precist ska
man kunna använda språket korrekt, t.ex. i fråga om grammatiska aspekter eller
ordval. Förmågan att skilja mellan nyanser och kunna använda språket situationsanpassat
i olika sammanhang hänger ihop med komplexitet.
Det är också värt att lägga märke till den sista meningen ”Om jag ändå har svårigheter
kan jag med omformuleringar kringgå dessa så smidigt att andra knappast
märker det.” På den högsta nivån ska man alltså kunna använda olika KS (se 5.1.)
så smidigt att man kan kringgå problem utan att det stör interaktionen, helst så att
samtalspartnern inte ens märker att man har problem med att uttrycka sig. De KS
som är centrala i min studie är dock sådana som används i situationer som inläraren
markerar som problematiska så att det är tydligt att talaren har svårt att uttrycka
sig, dvs. markerade KS (se 4.2). De fall där informanterna lyckas med