Interaktion som mål och medel i FinTandem - Vaasan yliopisto

24 Acta Wasaensia
kommer i olika kontexter: par- och grupparbeten, klassrumssituationer, formella
och informella inlärningssituationer osv. Enligt psykologen Deci (1996: 89)
innebär autonomi att man agerar fritt och har en känsla av fri vilja och valfrihet
medan självständighet innebär att man agerar själv och ensam, utan att räkna med
andras stöd. Man kan således vara självständig och autonom när man agerar fritt
och utan stöd från andra, men också vara självständig utan att vara autonom om
man tvingas till att inte ha tillgång till andras stöd (ibid.). Härav följer också att
man kan vara autonom men inte självständig då man själv väljer att samarbeta
med andra och söka stöd av dem. Little (2007: 14) konstaterar att begreppet
’inlärarautonomi’ har utvecklats från att i början av 1980-talet ha betytt att göra
något ensam till att betyda att man gör något för sin egen skull
Holec (1981: 3) var den första som definierade autonomi i språkinlärning som
förmåga att styra sin egen inlärning. Enligt honom är denna förmåga inte
medfödd utan den ska läras in, antingen naturligt (informellt) eller formellt. Holec
(ibid.) påpekar också att det är fråga om just förmåga, inte beteende, dvs. att autonomi
är en potentiell kapacitet att agera i en (inlärnings)situation, inte en individs
verkliga beteende i situationen. Också enligt Little (1991: 4) är autonomin en
förmåga till distansering, kritisk reflektion, beslutsfattande och självständigt
agerande. En förutsättning för – och samtidigt en konsekvens av – inlärarautonomin
är att inläraren har ett visst slags psykologisk förbindelse med sin egen
inlärningsprocess och det inlärda innehållet. Förutom i inlärarens sätt att lära sig
syns autonomin även i hans sätt att koppla det inlärda till större kontexter. (Little
1991: 4.)
Att styra sin egen inlärning innebär enligt Holec (1981: 3) att inläraren har ansvar
för alla beslut som har med de olika aspekterna av inlärning att göra, dvs. (i) bestämmer
målsättningar, (ii) definierar innehåll och progression, (iii) väljer metoder
och inlärningstekniker som man använder, (iv) följer upp tillvägagångssättet t.ex.
i fråga om tid, plats, inlärningstakt och (v) evaluerar inlärningsresultaten. En autonom
inlärare borde kunna fatta alla dessa beslut själv. Little (2007: 17) påpekar
dock att inlärare ofta är ovilliga att ta styret och hellre vill ta den mera passiva
rollen som de är vana vid i den reguljära undervisningen. Detta stämmer även
bland deltagare i FinTandem. En studie där man jämförde attityden till olika
språkinlärningssätt hos deltagare i FinTandem och deltagare i reguljära språkkurser
visar, att även om deltagarna i FinTandem är mer positivt inställda till att
själva styra sin inlärning än de som valt att delta i en reguljär språkkurs är det just
i fråga om autonomi som den reguljära undervisningen i vissa avseenden får mer
positiva värden. Valet av arbetssätt och material t.ex. är sådana punkter där inlärarna
helst vill ha någon annan (oftast lärare) som bestämmer över dem.
(Karjalainen & Nyholm 2009.)