Interaktion som mål och medel i FinTandem - Vaasan yliopisto

Acta Wasaensia 193
lära sig begränsningar i användningen av ord är enligt Nation (2001: 34f.) explicit
inlärning som sker via explicit handledning och återkoppling, som i FinTandem
ges av den modersmålstalande partnern. S reagerar inte på den felaktiga syftningen
utan koncentrerar sig på innehållet i F:s replik och kommenterar endast
det. Möjligheten att lära sig om begränsningar i användningen förekommer alltså
inte i denna sekvens. I fråga om komplexitet som aktualiseras i ex. 77 skulle det
krävas mer explicit koncentration på just t.ex. begränsningar i användningen för
att F skulle få möjlighet att lära sig dem.
I den sista bandningen kan F använda frasen nästa vecka flytande och korrekt i en
liknande kontext som den där den använts även under de tidigare bandningarna:
då man nämner om vad man ska göra följande vecka. Eftersom FinTandempartnerna
vid varje träff ska komma överens om den följande träffen används
ordet nästa och också nominalfrasen nästa vecka frekvent i deras samtal. Den
frekventa användningen skapar många situationer för implicit inlärning av de
aktuella uttrycken genom repetition i både receptivt och produktivt språkbruk.
Exemplen 75–77 visar att F nått en högre nivå i flyt och korrekthet i användningen
av denna fras under läsåret. I början behöver F S:s hjälp för att producera
frasen. I slutet av läsåret klarar hon av att producera samma uttryck utan hjälp
eller tvekande, trots att t.ex. begränsningarna i användningen (komplexitet) inte är
helt klara för henne.
9.5 Diskussion
I avsnitt 9.1–9.4 presenteras fyra fallstudier där inlärarna upprepade gånger möter
för dem obekanta uttryck (ord och fraser). Dessa fallstudier illustrerar en utveckling
från att inlärarna i början behöver hjälp med att språkligt förmedla det budskap
som de vill till att de kan uttrycka det självständigt. Utvecklingen liknar den
som Lilja (2010: 214–222) illustrerar med ett exempel där hon identifierar förändring
i andraspråkstalares deltagande i interaktion. Utvecklingen går från det att
man möter ett främmande ord via betydelseförhandlingar och assisterad användning,
där andraspråksanvändaren får stöd av modersmålstalaren, till det att andraspråksanvändaren
till sist använder ordet självständigt. Exemplen som jag
presenterat ovan liknar det exempel som Lilja (2010: 214–222) diskuterar även i
den meningen att man samtidigt med den språkliga utvecklingen och koncentration
på språket fortsätter också diskussionen om det aktuella temat där det problematiska
uttrycket förekom. Innehåll och språk diskuteras alltså parallellt.
Inlärningen sker inte separat från interaktionen utan de två är inflätade i varandra
(Lilja 2010: 223; 233).