Interaktion som mål och medel i FinTandem - Vaasan yliopisto

Till slut
Acta Wasaensia 209
I början av min avhandling jämför jag tandeminlärning med att två människor
cyklar på en tandemcykel. För att komma framåt måste båda trampa, men endast
en av dem kan styra cykeln. För att lära sig cykla måste man göra det i verkligheten,
det kan man inte lära sig i böcker (Björklund et al 1996: 4). På samma sätt
är det med tandeminlärning. Också det ska ske i verkligheten. I tandem är det inläraren
som ska styra cykeln och bestämma målet. Men det är viktigt att man
berättar om dessa mål för sin partner så att denne kan hjälpa till och stöda på
vägen. Den modersmålstalande partnern har en karta över landskapet där man
cyklar då han kan det språk som inläraren vill lära sig. Ifall inläraren inte vet vart
man ska vända och saktar ner farten eller håller på att åka vilse ska modersmålstalaren
erbjuda stöd och hjälpa inläraren att hitta den korrekta vägen. Men
modersmålstalaren håller sig på den bakre sitsen och låter inläraren styra och
ibland ta omvägar ifall denne ser det som motiverat. Så småningom blir landskapet
mer och mer bekant även för inläraren och han blir medveten om alternativa
rutter som man kan välja mellan för att komma till ett visst ställe. Det slutgiltiga
målet är att inläraren klarar av att hitta fram även utan råd och hjälp. Men
cykelturen är inte bara ett medel för att komma fram till detta mål utan den kan
också fungera som ett mål i sig: man koncentrerar sig på cyklandet och försöker
få det att gå så smidigt som möjligt och få det att bli någonting njutbart. Och även
då inlärarna har nått målet och hittar fram själva behöver de någon att cykla med.
Både att cykla på en tandemcykel och att ägna sig åt interaktion är aktiviteter som
man inte kan göra ensam.