Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Reformatorn drog sig genast tillbaka tillsammans med sina vänner. Han gav emellertid
tydligt till känna att man inte kunde vänta sig något återtagande från hans sida. Detta var
inte vad kardinalen hade avsett. Han hade smickrat sig med att han med våld skulle kunna
skrämma Luther till att underkasta sig. När han nu åter stod ensam med sina meningsfränder
såg han från den ene till den andre i ren ilska över att hans plan så oväntat hade gått om
intet.
Luthers bemödanden vid detta tillfälle blev inte utan goda resultat. Den stora
församling som hade samlats, fick tillfälle att jämföra dessa två män. De kunde själva bilda
sig en uppfattning om den anda de lade i dagen och om värdet och sanningen i de olika
ståndpunkter de intog. Vilka kontraster! Reformatorn enkel, anspråkslös och fast,
framträdde i Guds kraft med sanningen på sin sida. Påvens representant självbelåten,
överlägsen, högmodig och oresonlig, kunde inte komma med ett enda bevis ur Bibeln. Ändå
ropade han: ”Ta tillbaka. I annat fall kommer du att sändas till Rom för att få ditt straff!”
Nattlig flykt
Även om Luther hade tillförsäkrat sig fri lejd planerade katolikerna att gripa honom
och kasta honom i fängelse. Hans vänner framhöll för honom att det var meningslöst att han
stannade kvar i Augsburg. Han borde snarast möjligt vända tillbaka till Wittenberg. Denna
plan måste han hålla strängt hemlig. Han lämnade därför staden till häst före daggryningen,
följd av en förare som stadens myndigheter hade försett honom med. Med mörka föraningar
sökte han sig obemärkt genom stadens mörka, tomma gator. Påpassliga och grymma fiender
kunde ligga i försåt för att döda honom. Skulle han undkomma de snaror som man hade lagt
för honom. Detta var ögonblick fulla av fågest och innerlig bön. Han kom fram till en liten
port i stadsmuren. Den öppnades för honom och tillsammans med sin förare kom han
obehindrat igenom. Då flyktingarna väl var i säkerhet utanför stadsmuren skyndade de sig
iväg ännu snabbare. Innan ambassadören fick veta att Luther hade lämnat staden var denne
utom räckhåll för sina förföljare. Satan och hans redskap hade lidit nederlag. Mannen som
de trodde var i deras makt var borta. Han hade undsluppit som en fågel ur fågelfängarens
snara.
Då ambassadören fick veta att Luther hade flytt blev han både förvånad och vred. Han
hade väntat sig stor ära för den fasthet och den klokhet som han hade visat i sitt sätt att
handskas med denne som hade stört kyrkans fred. Hans förhoppningar hade gått om intet.
Han gav uttryck för sin vrede i ett brev till Fredrik, kurfursten i Sachsen. I det uttalar han en
bitter förkastelsedom över Luther och kräver att kurfursten antingen skall sända reformatorn
till Rom eller utvisa honom ifrån Sachsen.
Till sitt försvar krävde Luther att ambassadören eller påven från Bibeln skulle visa
honom att han hade fel. Samtidigt förpliktade han sig högtidligt att göra avkall på sina
92