Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
ständigt. Deras storslagna byggnader och rikt dukade bord, stod i stark kontrast till
nationens växande fattigdom. Medan de levde sitt liv i lyx och nöjeslystnad sände de i sitt
ställe ut okunniga människor, som bara kunde berätta sällsamma berättelser, legender och
anekdoter för att roa folket, så att de ännu lättare skulle låta sig duperas av munkarna. Trots
detta kunde tiggarmunkarna fortsätta att behålla greppet över de vidskepliga massorna. De
fick dem att tro, att om de bara erkände påvens herravälde, tillbad helgonen och gav
munkarna gåvor, uppfyllde de alla sina religiösa plikter och kunde vara säkra på att få en
plats i himmelen.
Lärda och fromma män hade förgäves arbetat på att åstadkomma en reform inom
munkarnas ordensväsen. Men Wycliffe hade en klarare uppfattning om problemet. Han
angrep det onda vid roten. Han framhöll att själva systemet var falskt och att det borde
avskaffas. Diskussioner uppstod och frågor väcktes. Under det att munkarna reste genom
landet och sålde påvens avlat, började många tvivla på att det verkligen var möjligt att köpa
syndernas förlåtelse för pengar. De började undra om de inte hellre skulle söka förlåtelse
hos Gud än hos påven i Rom. (Se ”Tillägg” om sid. 59.) Ganska många började bli oroliga
över tiggarmunkarnas girighet. Deras begär var uppenbarligen omättligt. ”Roms munkar och
präster”, sade de, ”tär på oss som en kräftsvulst. Gud måste befria oss, i annat fall kommer
folket att gå under.” — D’Aubigné, band 17, kap. 7. För att dölja sin girighet påstod dessa
munkar att de följde Frälsarens exempel när de tiggde. De förklarade att Kristus och hans
apostlar levde på allmosor. Men detta påstående skadade deras sak, eftersom den fick många
att börja läsa Bibeln för att de själva skulle få veta vad som var sanning — ett resultat som
minst av allt var vad Rom önskade. Människornas sinnen riktades mot källan till all sanning,
den källa som det var Roms avsikt att hålla dold.
Wycliffe började skriva och ge ut småskrifter mot munkarna. I dessa försökte han inte
så mycket att komma in i diskussioner med dem, utan han sökte leda människors tankar till
Bibelns lära och dess författare. Han visade att påven inte hade större makt att ge människor
förlåtelse för synd eller att bannlysa dem, än vilken som helst annan präst. Ingen
bannlysning kan äga giltighet om inte personen ifråga själv har dragit över sig Guds
fördömelse. Han kunde inte på något verksammare sätt ha försökt omstörta det omfattande
andliga och världsliga herravälde som påven hade upprättat och som höll miljoner
människor fångna både till kropp och själ.
Inblick bakom kulisserna
Åter fick Wycliffe tillfälle att försvara den engelska kronans rättigheter mot Roms
övergrepp. Då han valdes till kunglig ambassadör, tillbringade han två år i Holland för att
underhandla med påvens sändebud. Här blev han bekant med kyrkliga ämbetsmän från
Italien, Frankrike och Spanien och fick tillfälle att se in bakom kulisserna och få kännedom
53