Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
villfarelser blev dömda. Männen dömdes att dö för svärdet, kvinnor att begravas levande.
Tusentals omkom under Karl V:s och Filip II:s regeringar.
En gång blev en hel familj förd inför inkvisitorerna anklagade för att ha varit borta
från mässan och för att ha tillbett Gud i hemmet. Då den yngsta av sönerna tillfrågades om
vad de sysslade med i lönndom, svarade han: ”Vi faller på knä och beder Gud om att
upplysa våra sinnen och förlåta våra synder. Vi beder för vår härskare och hans regering, att
den skall få framgång och att hans liv skall bli lyckligt. Vi beder för vår överhet att Gud
skall bevara den.” — Wylie, band 18, kap 6. Några av domarna blev djupt rörda, men fadern
och en av hans söner dömdes till bålet.
Martyrernas tro höll stånd mot förföljelsens raseri. Inte bara män utan också svaga
kvinnor och unga flickor visade ett orubbligt mod. ”Hustrur ställde sig vid sidan av sina
mäns bål, och medan dessa led i elden viskade de tröstens ord till dem eller sjöng psalmer
för att uppmuntra dem.” ”Unga flickor lade sig levande i sina gravar som om de gick in i sitt
sovrum för att vila för natten. De gick fram till schavotten eller till elden, klädda i sina bästa
kläder, som om de skulle gå till sitt bröllop.” — Wylie, band 18, kap. 6.
På samma sätt som när hedendomen försökte tillintetgöra evangelium blev också nu de
kristnas blod den säd som gav skörd. (Se Tertulianus, Apologeticum, par. 50.) Förföljelse
gjorde sitt till för att öka antalet av sanningens vittnen. Monarken eggades till raseri över
folkets obetvingliga fasthet. År efter år påskyndade han sitt fruktansvärda verk. Men allt
blev utan resultat. Under Vilhelm av Oranien skaffade revolutionen till sist Holland
religionsfrihet.
168