Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
band 3, kap. 7. Då elden flammade upp omkring honom började han sjunga: ”Jesus, du
Davids son, förbarma dig över mig.” Och så höll han på till dess att hans röst för evigt
tystnade.
Till och med hans fiender slogs av hans hjältemodiga uppträdande. En ivrig katolik
som berättade om Hus’ martyrdöd och om Hieronymus’, som en kort tid senare följde efter,
säger: ”Båda bevarade sin själsstyrka då deras sista stund närmade sig. De förberedde sig för
elden som om de skulle till bröllopsfest. De gav inte ifrån sig något skrik av smärta. Då
flammorna steg upp började de att sjunga psalmer och eldens häftighet kunde knappast
hejda deras sång.” — Samma källa, band 3, kap. 7.
Då Hus’ kropp var helt förtärd, samlades askan och den jord den låg på och ströddes ut
i Rhen och fördes vidare ut mot havet. Förgäves sökte hans förföljare att inbilla sig att de
hade utrotat de sanningar han förkunnade. Föga drömde de om att askan, som den dagen
fördes bort till havet, skulle bli som frön som spreds till alla länder på jorden. I länder som
på den tiden var okända, skulle den bära rik frukt i form av vittnen för sanningen. Rösten
som hade talat i rådssalen i Konstanz, efterlämnade ett eko som skulle höras ned genom alla
kommande tidsåldrar. Hus fanns inte mer, men de sanningar som han dog för kunde aldrig
förgås. Hans exempel på tro och uthållighet skulle uppmuntra skaror av människor att stå
fasta för sanningen, trots tortyr och död. Avrättandet av Hus hade ställt Roms trolösa
grymhet i strålkastarljus för hela världen. Sanningens fiender hade utan att veta det
befrämjat den sak som de förgäves försökte tillintetgöra.
Ytterligare ett bål skulle komma att tändas i Konstanz. Ytterligare en människas blod
måste vittna för sanningen. Då Hieronymus sade farväl till Hus vid hans avresa till
kyrkorådet förmanade han denne att vara frimodig och fast. Han förklarade samtidigt att han
skulle skynda sig att komma Hus till undsättning, om han skulle bli utsatt för någon fara. Då
denne trofaste lärjunge fick besked om att reformatorn hade satts i fängelse gjorde han sig
ögonblickligen beredd att infria sitt löfte. Utan lejd och med bara en enda följeslagare gav
han sig iväg till Konstanz. Då han kom dit förstod han att han bara hade utsatt sig själv för
fara utan att ha någon möjlighet att kunna göra någonting för att befria Hus. Han flydde bort
ifrån staden, men arresterades på hemresan och fördes tillbaka i kedjor under bevakning av
ett kompani soldater. Då han första gången fördes fram inför kyrkomötet och försökte svara
på de beskyllningar som riktades mot honom, möttes han av ropet: ”på bålet med honom, på
bålet!” — Bonnechose, band 1, sid. 234. Han sattes nu i en fängelsecell och kedjades fast i
en sådan ställning att han måste utstå svåra lidanden och han fick bara vatten och bröd. Efter
några månaders mycket plågsam fängelsevistelse ådrog sig Hieronymus en sjukdom som
hotade att ta hans liv. Hans fiender som nu blev rädda för att han skulle slippa undan,
behandlade honom med större mildhet, men han måste ändå tillbringa ett helt år i fängelset.
72