Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
blodet från offerdjuret. Det blev ett medel genom vilket den överfördes till helgedomen. När
syndaren offrade blod erkände han lagens auktoritet. Han kände sig också skyldig till
överträdelse och gav uttryck för sin önskan om att få förlåtelse genom tro på den kommande
Frälsaren. Men han hade ännu inte blivit helt löst ifrån syndens förbannelse. Efter det att
översteprästen hade tagit emot ett offer från församlingen, gick han på försoningsdagen in i
det allraheligaste med blodet av detta offer. Han stänkte det på nådastolen alldeles ovanför
lagtavlorna för att tillfredsställa lagens krav. I sin egenskap av medlare tog han därefter
Israels synder på sig själv och bar dem ut ur helgedomen. Då han lade sina händer på
syndbockens huvud, bekände han över denna alla dessa synder och överförde dem på det
sättet symboliskt från sig själv till denna bock. Bocken bar dem därefter bort och de
betraktades som skilda från folket för alltid.
Men den tjänst som utfördes i tabernaklet var ”en avbild och en skugga av den
himmelska.” Det som symboliskt gjordes i tjänsten i den jordiska helgedomen har sin
verklighet i tjänsten i den himmelska helgedomen. Efter sin himmelsfärd började vår
Frälsare sin gärning som vår överstepräst. Aposteln säger: ”Kristus har inte gått in i en
helgedom3 som är gjord med händer, och som endast är en sinnebild av det sannskyldiga,
utan han har gått in i själva himmelen, för att nu träda fram inför Guds ansikte, till vår
fördel.” Hebr. 9: 24 (KJV).
3. ”the holy places” (de heliga platserna), King James Version (1611).
En säker förankring
Prästens tjänst under året i helgedomens första avdelning ”innanför förlåten”, som
bildade ingångsporten och avskilde det heliga från förgården, symboliserar den tjänst som
Kristus påbörjade vid sin himmelsfärd. I den dagliga tjänsten var det prästens uppgift att
bära fram syndoffrets blod och rökelsen som steg upp tillsammans med Israels böner. Hos
Fadern hänvisade Kristus till sitt blod och bar också fram inför honom tillsammans med sin
egen rättfärdighet, de ångrande troendes böner. Sådan var tjänsten i den första avdelningen i
helgedomen i himmelen.
Kristi lärjungars tro följde honom, då han vid sin himmelsfärd togs bort ifrån deras
blickar. Detta var tyngdpunkten i deras hopp. ”I det hoppet”, säger aposteln Paulus, ”hava vi
ett säkert och fast själens ankare som når innanför förlåten, dit Jesus, såsom vår förelöpare,
har gått in för oss, i det han blev en överstepräst ’efter Melkisedeks sätt till evig tid’.” —
Hebr. 6: 19, 20. Han gick ”icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en
gång för alla in i helgedomen4 och vann en evig förlossning.” (Hebr. 9: 12, KJV.)
4. ”den heliga platsen”, ordagrant översatt. Här har 1917 Års Översättning det felaktiga
uttrycket ”det allraheligaste”.
297