Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
ville fortsätta. Luther svarade: ”Även om jag blir bannlyst i varje stad kommer jag att
fortsätta.” — Samma källa, band 7, kap. 7.
I Erfurt mottogs Luther med hedersbevisningar. Beundrare omringade honom där han
gick längs samma gator, på vilka han ofta hade gått med sin tiggarpåse. Han besökte sin
klostercell och tänkte på de själsstrider som hade resulterat i att det ljus som nu lyste över
Tyskland, då hade strömmat in i hans själ. Han anmodades att predika. Detta var förbjudet,
men härolden tillät det. Munken som en gång hade utfört klostrets enklaste sysslor steg nu
upp i predikstolen.
Till en väldig åhörarskara talade han över Kristi ord: ”Min frid giver jag eder.”
”Filosofer, doktorer och skribenter”, sade han, ”har sökt lära människorna hur de skall vinna
evigt liv, men de har inte lyckats. Nu skall jag berätta det för er: . . . Gud uppväckte en
människa från döden, Herren Jesus Kristus, för att han skulle tillintetgöra döden, utplåna
synden och stänga helvetets portar. Detta är frälsningens verk. . . Kristus har segrat — detta
är det glada budskapet. Och vi blir frälsta genom det han gjort, inte genom våra egna
gärningar. . . . Vår Herre, Jesus Kristus sade: ’Frid vare med eder! Se på mina händer!’ Det
vill säga: Se, o du människa, jag ensam har tagit bort din synd och återlöst dig. Nu har du
frid, säger Herren.”
Ivriga folkskaror, varnande röster
Han fortsatte med att visa hur sann tro skulle ta sig uttryck i ett helgat liv. ”Eftersom
Gud har frälst oss bör vi inrätta våra gärningar så, att de kan vara välbehagliga för honom.
Är du rik? Låt då det du äger användas till att avhjälpa de fattigas nöd. Är du fattig? Låt då
din tjänst bli välbehaglig för de rika. Om ditt arbete är nyttigt bara för dig själv, så är den
tjänst du menar dig utföra för Gud en lögn.” — D’Aubigné, band 7, kap. 7.
Folkskaran stod som trollbunden då de lyssnade till honom. Livets bröd bröts för dessa
utsvultna människor. Kristus blev upphöjd för dem, som en som stod över påvar, legater,
kejsare och konungar. Luther gjorde ingen antydan om sitt eget farliga läge. Han försökte
inte göra sig själv till föremål för deras tankar eller sympati. Under det att han betraktade
Kristus förlorade han sig själv ur sikte. Han dolde sig bakom Återlösaren och framhöll
Kristus som syndarens Frälsare.
Då nu reformatorn fortsatte på sin resa blev han överallt betraktad med stort intresse.
Ivriga folkskaror trängde sig omkring honom. Vänliga röster varnade honom för
katolikernas avsikter. ”De kommer att bränna dig”, sade någon, ”och förvandla din kropp till
aska, liksom de gjorde med Johan Hus.” Luther svarade: ”Även om de kommer att tända en
eld hela vägen från Worms till Wittenberg så att flammorna når ända upp till himmelen,
103