Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Mot kejsare och påve
Vänner och fiender kom för att se den modige munken. Men han tog emot dem med
orubbat sinneslugn och svarade alla med värdighet och klokhet. Hans hållning var fast och
modig. Det bleka, magra ansiktet, där det hårda arbetet och sjukdomen hade satt sina spår,
hade ett vänligt, ja, ett glatt uttryck. Högtidligheten och allvaret som präglade hans ord gav
honom en kraft som inte ens hans fiender kunde stå emot. Både vänner och fiender fylldes
med förundran. Några var övertygade om att ett gudomligt inflytande följde honom. Andra
påstod, på samma sätt som fariséerna hade gjort ifråga om Kristus: ”Han är besatt av
Djävulen.”
Nästa dag kallades Luther att inställa sig inför riksdagen. En kejserlig ämbetsman hade
utsetts till att följa honom till mötessalen. Det var bara med stora svårigheter som han kom
fram till platsen. Alla vägar var fyllda av åskådare som ville se denne munk som hade vågat
trotsa påvens auktoritet.
Just som han skulle träda fram inför sina domare sade en gammal fältherre, som hade
varit hjälte i många fältslag, vänligt till honom: ”Arme munk, arme munk, du går nu in för
att våga en ädlare dust än jag eller någon annan härförare någonsin har gjort i våra
blodigaste slag. Men om din sak är rättfärdig och du är övertygad om det, så gå fram i Guds
namn och var inte rädd för någon. Gud kommer inte att överge dig.” — D’Aubigné, band 7,
kap. 8.
Så stod då Luther inför riksdagen. Kejsaren satt på tronen omgiven av rikets förnämsta
män. Aldrig har någon människa stått inför en mer respektingivande församling än den som
Martin Luther nu skulle försvara sin tro inför. ”Bara detatt han var närvarande, var i sig själv
en stor seger över påvedömet. Påven hade bannlyst denne man. Han stod nu inför en
tribunal som just genom denna handling hade ställt sig över påven. Påven hade förklarat
honom i interdikt och avskurit honom från allt mänskligt umgänge. Ändå hade han kallats
dit på ett respektfullt sätt och mottagits inför den mest upphöjda rådsförsamling i världen.
Påven hade dömt honom till evig tystnad. Nu stod han färdig att tala till tusentals
uppmärksamma lyssnare, som hade kommit tillsammans från de avlägsnaste trakter inom
kristenheten. En väldig revolution hade igångsatts genom Luthers förmedling. Rom hade
redan börjat stiga ned från sin tron. Det var en munks röst som orsakade denna
förödmjukelse.” — Samma källa, band 7, kap. 8.
Inför denna mäktiga och upphöjda församling blev reformatorn, som var av
anspråkslös härkomst, förlägen och överväldigad av vördnad. Flera av furstarna som lade
märke till hans reaktion gick fram till honom. En av dem viskade: ”Frukten icke för dem
som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen.” Och en annan sade:
”När man drager eder inför landshövdingar och konungar för min skull, är det eder Faders
105