Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Symboler för både händelse och tidpunkt
Slakten av påskalammet var en bild av Kristi död. Paulus säger: ”Vi hava ock ett
påskalamm, som är slaktat, nämligen Kristus.” — 1 Kor. 5: 7. Viftofferskärven av årets
förstlingsfrukt, som vid påsken viftades inför Herren i templet var bilden av Kristi
uppståndelse. Paulus säger, då han talar om Kristi uppståndelse och sitt folks uppståndelse:
”Kristus såsom förstlingen, därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till.” — 1
Kor. 15: 23. Liksom viftofferskärven, som var de första mogna sädesaxen som insamlades
före skörden, är Kristus den första skörden av den odödliga skörd av frälsta, som vid den
kommande uppståndelsen skall insamlas i Guds lada.
Dessa förebilder förverkligades inte bara ifråga om själva händelsen utan också med
avseende på tiden. Under 1.500 år hade påskalammet slaktats den fjortonde dagen i den
första judiska månaden. Den dagen åt Kristus påskalammet med sina lärjungar. Samtidigt
instiftade han nattvarden till minne av sin död som det ”Guds lamm som borttager världens
synd”. Samma natt greps han av ogudaktiga människor för att korsfästas och dödas. Och
som viftofferskärvens motbild uppstod vår Herre från de döda på den tredje dagen. Han blev
”förstlingen av de avsomnade” en förebild på alla rättfärdiga som vid uppståndelsen skall få
sin ”förnedringskropp” förvandlad till att bli ”lik hans härlighetskropp”. (1 Kor. 15: 20; Fil.
3: 21.)
På samma sätt måste de avbilder som avser Kristi ankomst, förverkligas vid den
tidpunkt som har antytts i den symboliska tjänsten. Under det mosaiska systemet renades
helgedomen på den stora försoningsdagen, den tionde dagen i det judiska årets sjunde
månad. (3 Mos. 16: 29-34.) Efter det att översteprästen hade utfört försoning för hela Israel
och avlägsnat deras synder från helgedomen, kom han ut ifrån det allraheligaste och
välsignade folket. Så trodde de att Kristus, vår store överstepräst, skulle uppenbaras för att
rena jorden genom att utplåna synd och syndare och för att välsigna sitt väntande folk med
odödlighet. Den tionde dagen i den sjunde månaden, den stora försoningsdagen, tiden då
helgedomen skulle renas, inträffade 1844 den 22 oktober. Den dagen betraktades som
tidpunkten för Herrens återkomst. Detta stämde överens med de bevis man hade för att de
2.300 dagarna slutade på hösten. Och den slutsats de kom fram till tycktes vara
oemotsäglig.
I liknelsen i Matt. 25 kap. talas det om en väntetid under vilken alla jungfrurna sov.
Därefter kom brudgummen. Detta stämde överens med de omtalade bevisen från profetiorna
och avbilderna. De hade en stark, överbevisande kraft och ”midnattsropet” förkunnades av
många tusen troende.
Som en flodvåg svepte denna rörelse över landet. Den gick från stad till stad, från
samhälle till samhälle. Den nådde de mest avlägset liggande platserna i landet, ända till dess
282