Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Kapitel 27—Extatiske Rörelser
Var helst Guds ord har förkunnats med trohet, har resultatet alltid bekräftat dess
gudomliga ursprung. Guds Ande har följt Guds tjänares budskap och Ordet har verkat med
kraft. Syndares samveten har väckts. Det ”sanna ljuset, det som lyser över alla människor”,
lyste upp varje hemlig kammare i deras sinnen. Mörkrets fördolda ting blev uppenbara.
Djup överbevisning grep deras sinnen. De blev överbevisade om synd, om rättfärdighet och
om den kommande domen. De uppfattade Herrens rättfärdighet och fruktade för att i sin
orenhet och skuld närma sig honom som rannsakar sinnet. I ångest ropade de: ”Vem skall
frälsa mig från denna dödens kropp?” När Golgata kors med sitt oändliga offer för
människornas synder framställdes, insåg de att ingenting annat än Kristi förtjänst skulle
räcka till för att försona deras synder, att detta var det enda som kunde försona människan
med Gud. I tro och ödmjukhet tog de emot Guds Lamm som borttar världens synd. Genom
Jesu blod fick de förlåtelse för ”de synder, som förut hade blivit begångna”.
Dessa människor bar i sitt liv en frukt som var omvändelsen värdig. De trodde, blev
döpta och uppstod för att leva ett nytt liv, blev nya skapelser i Kristus Jesus, inte för att följa
sina tidigare lustar utan för att i tro på Guds Son följa i hans fotspår, efterlikna hans väsen
och rena sig själva, likasom han är ren. Det de en gång hatade, älskade de nu och de hatade
det som de tidigare älskade. De stolta och självmedvetna blev ödmjuka och saktmodiga. De
fåfänga och övermodiga blev allvarliga och anspråkslösa. De gudlösa blev respektfulla. Den
druckne nykter och den lastbare ren. Världslig fåfänga lades åt sidan. De kristna sökte inte
efter den ”utvärtes prydnaden, den som består i hårflätningar och påhängda gyllene smycken
eller i. . . klädedräkt”, utan efter ”hjärtats fördolda människa, smyckad med den saktmodiga
och stilla andens oförgängliga väsende; ty detta är dyrbart inför Gud”. (1 Petr. 3: 3, 4.)
Väckelserna orsakade djup hjärterannsakan och ödmjukhet. De utmärktes av
högtidliga, allvarliga vädjanden till syndare, inspirerade av en innerlig medkänsla med dem
som Kristus hade köpt med sitt blod. Människor bad och kämpade med Gud för människors
frälsning. Frukten av sådana väckelser visade sig i människor som inte vek undan för
självförnekelse och offer. De gladde sig över att de blev aktade värdiga att utstå prövningar
och vanära för Kristi skull. Människor såg att det hade skett en förändring i liv och leverne
hos dem som bekände Jesu namn. Omgivningen drog nytta av deras inflytande. De samlade
med Kristus. De sådde ett andligt utsäde för att skörda evigt liv. Man kunde säga om dem:
”Eder bedrövelse lände eder till bättring.” ”Ty den bedrövelse som är efter Guds sinne,
kommer åstad en bättring, som leder till frälsning och som man icke ångrar; men världens
bedrövelse kommer åstad död. Se, just detta, att I bleven bedrövade efter Guds sinne, huru
mycket nit har det icke framkallat hos eder, ja, huru många ursäkter, huru stor förtrytelse,
326