Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Livsåskådningar i konfrontation
”Läran om tillintetgörelse var en kall och skakande tanke. Läran om att man en gång
skall stå till svars, betydde säker undergång. Himmelen var som koppar över mitt huvud och
jorden som järn under mina fötter. Evigheten — vad var den? Och döden — vad var den? Ju
mer jag funderade, dess oklarare blev det. Ju mer jag tänkte, dess mer förvirrad blev jag i
mina slutsatser. Jag försökte sluta att tänka. Men jag kunde inte styra mina tankar. Jag hade
det verkligen svårt. Men jag förstod inte orsaken till detta. Jag klagade och anmärkte. Men
jag visste inte vem som hade skulden. Jag visste att något var fel. Men jag visste inte hur
och var jag skulle finna det som var rätt. Jag sörjde, men utan hopp.
Detta tillstånd fortgick under flera månader. ”Plötsligt”, säger han, framstod Frälsarens
karaktär levande för mitt sinne. Det tycktes mig som om det skulle finnas någon som var så
god och medkännande att han ville försona våra överträdelser och frälsa oss ifrån syndens
straff. Jag kände genast hur älsklig han måste vara. Jag föreställde mig, att jag skulle kunna
kasta mig i hans armar och förlita mig på hans barmhärtighet. Men så kom frågan: Hur
skulle man kunna bevisa att han existerade? Vid sidan om Bibeln fann jag att jag inte kunde
finna några bevis för en sådan Frälsares existens eller ens bevis för ett framtida liv. . .
Jag såg att Bibeln framställde just en sådan Frälsare som jag behövde. Och jag blev
förvånad över att finna att en icke inspirerad bok kunde framställa principer, som så
fullkomligt tillgodosåg en fallen världs behov. Jag blev tvungen att medge att Bibeln måste
vara en uppenbarelse från Gud. Den blev min glädje. I Jesus fann jag en vän. Frälsaren blev
för mig ’den främste bland tiotusen’. Bibeln som tidigare varit mörk och motsägande, blev
nu mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Mitt sinne fann ro och tillfredsställelse. Jag
fann att Herren Gud var en klippa mitt i livets hav. Bibeln blev nu den bok som jag
studerade mest. Jag kan i sanning säga att jag läste den med stor glädje. Jag fann att man
inte ens hade talat om hälften för mig. Jag undrade varför jag inte tidigare sett dess skönhet
och härlighet. Jag kunde nu inte förstå att jag någonsin hade kunnat förkasta den. Jag fann
allting uppenbarat, som mitt hjärta kunde önska och ett botemedel för varje själens sjukdom.
Jag förlorade all smak för annan läsning och inriktade hela mitt sinne på att få visdom ifrån
Gud.” — S. Bliss, Memoirs of William Miller, sid. 65-67.
Miller bekände nu offentligt sin tro på den religion som han tidigare föraktat. Hans
icke kristna vänner dröjde emellertid inte med att komma med alla de argument som han
själv ofta hade använt mot Bibelns gudomliga auktoritet. Ännu kunde han inte svara dem.
Han menade att om Bibeln var en bok från Gud, så måste den överensstämma med sig själv.
Och eftersom den hade getts för att upplysa människorna, måste den också vara avpassad
för deras möjligheter att förstå. Han beslöt sig för att studera Bibeln för att se om det inte
fanns en förklaring till de skenbara motsägelserna.
225