Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
på sin trohet och följa de påvliga ceremonierna i sin gudstjänst eller omkomma i
fängelsehålor, lida döden på sträckbänken, bålet eller i galgen. Här gick Jesu ord i
uppfyllelse: ”I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och fränder och
vänner; och somliga av eder skall man döda. Och I skolen bliva hatade av alla för mitt
namns skull.” — Luk. 21: 16, 17. Förföljelsen bröt lös över de trogna med större raseri än
någon gång tidigare. Världen blev ett enda stort slagfält. Under många hundra år sökte Kristi
församling sin tillflykt till isolerade och okända platser. Profeten säger: ”Kvinnan flydde ut i
öknen där hon har en plats sig beredd av Gud och där hon skulle få sitt uppehälle under ett
tusen två hundra dagar.” — Upp. 12: 6. Denna romarkyrkans maktställning utgjorde början
till den mörka tidsåldern. Efter hand som dess makt växte blev mörkret större. Tron
överflyttades från Kristus, dess sanna grundval, till påven i Rom. I stället för att lita på Guds
Son och söka förlåtelse för synd och evig frälsning hos honom, började människorna att se
upp till påven och till de präster och prelater till vilka han överlämnade myndighet.
Människorna lärdes tro att påven var deras jordiske medlare och att ingen kunde närma sig
Gud utom genom honom. Vidare att han för dem stod i Guds ställe och därför måste vara
föremål för obetingad lydnad. En avvikelse från hans bud var tillräckligt för att döma
överträdare till de hårdaste straff, både till kropp och själ. Människornas tankar vändes bort
från Gud till felande, vilsegångna, grymma människor, ja, till själva mörkrets furste, som
utövade sin makt genom dessa. Synden uppträdde i helighetens kappa. När Bibeln
undertrycks och människan betraktar sig som den högste kan vi bara vänta oss svek,
bedrägeri och en förödande ogudaktighet. Med upphöjandet av mänskliga lagar och
traditioner befästes det fördärv som alltid följer av att Guds lag åsidosätts.
En farofylld tid
Detta var en farofylld tid för Kristi församling. De trogna fanbärarna var i sanning få.
Även om sanningen aldrig var utan vittnen, fanns det tider, då villfarelse och otro tycktes få
fullständigt överhand och den sanna kristendomen såg ut att vara utrotad från jorden.
Evangelium förlorades ur sikte. Religiöst formväsen växte och människorna nedtrycktes av
stränga påbud.
De lärdes inte bara att betrakta påven som sin medlare utan också att lita på sina egna
gärningar som ett försoningsmedel för synd. Långa pilgrimsresor, botgöring, relikdyrkan,
byggande av kyrkor, vallfartsorter och altaren, stora penninggåvor till kyrkan, detta och
mycket annat påbjöds för att sona Guds vrede och vinna hans gunst. Som om Gud skulle
vara lik en människa och kunna bli vred över småsaker eller kunna tillfredsställas genom
gåvor och botövningar.
Den romerska kyrkans inflytande rycktes ständigt tillväxa, trots att lastbarhet var
förhärskande till och med bland dess ledare. Omkring slutet av sjuhundratalet hävdade
32