Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
uppmanade påven att vidta avgörande åtgärder mot honom. Det blev bestämt att hans lära
ögonblickligen skulle fördömas. Reformatorn och hans anhängare fick en frist på 60 dagar.
Om de inte innan denna tid utlöpte återtog sina kätterska läror, skulle de allesammans
bannlysas.
Detta var en fruktansvärd kristid för Reformationen. Under århundraden hade
bannstrålarna från Rom väckt skräck hos mäktiga monarker. De hade fyllt mäktiga riken
med nöd och olyckor. De som drabbades av dessa bannstrålar blev överallt betraktade med
rädsla och avsky. De avskars från all kontakt med andra. De behandlades som fredlösa som
man skulle söka upp och utrota. Luther var inte blind för den storm som höll på att bryta lös
över honom. Han litade emellertid på att Kristus skulle vara hans stöd och hans sköld.
Därför lät han sig inte rubbas. Med en martyrs frimodighet och tro skrev han: ”Jag vet inte
vad som nu kommer att hända och inte heller frågar jag mycket efter att få veta det. Låt
slaget drabba var det vill. Jag hyser ingen fruktan. Inte så mycket som ett blad faller till
jorden utan att vår Fader lägger märke till det. Hur mycket mer kommer han då inte att ha
omsorg om oss. Det är en liten sak att dö för Ordet eftersom ’Ordet som blev kött’ själv blev
dödad. Om vi dör med honom, skall vi leva med honom. Och när vi har gått igenom det som
han fick gå igenom för oss, kommer vi att vara där han är och bo hos honom i all evighet.”
— D’Aubigné, Londonutgåvan, Walther 1840, band 6, kap. 9.
Dömd fredlös
Då den påvliga bannbullan nådde Luther sade han: ”Jag föraktar den och angriper den
därför att den är gudlös och falsk. . . . Det är Kristus själv som blir fördömd i den. Det
gläder mig att jag måste uthärda sådan ondska för den bästa sak som finns. Jag märker redan
en större frihet i mitt hjärta, eftersom jag nu äntligen vet att påven är Antikrist och att hans
tron är själva Satans tron.” — D’Aubigné, band 6, kap. 9.
Ändå blev påbudet från Rom inte utan verkan. Fängelse, tortyr och svärd var de
kraftmedel som användes för att framtvinga lydnad. De svaga och vidskepliga darrade inför
påvens dekret. En allmänt utbredd sympati fanns för Luther. Ändå var det många som tyckte
att livet för dem var så kärt att de inte ville riskera det för Reformationens sak. Allt tycktes
tyda på att reformatorns verksamhet snart skulle nå sitt slut.
Men Luther visade alltjämt inte någon fruktan. Rom hade slungat ut sina förbannelser
mot honom. Världen, som bevittnade det, hyste inget tvivel om att han antingen skulle
omkomma eller också bli tvungen att ge efter. Men med överväldigande styrka välte han
fördömelsedomen tillbaka på den romerska kyrkan själv. Han förkunnade offentligt sitt
beslut om att lämna den för alltid. I närvaro av en skara studenter, doktorer och borgare från
alla samhällsklasser brände han påvens bulla tillsammans med de kanoniska lagar, dekret
och en del skrifter som försvarade påvemakten. ”När mina fiender har bränt mina böcker”,
95