Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
genom en prunkande utsmyckning av kyrkorna med hjälp av praktfulla ceremonier,
helgonbilder och berömda reliker.
Ung, begåvad och vältalig
Dominikanerna i Bern förstod att om de kunde vinna denne begåvade pojke skulle de
kunna tillförsäkra sig både vinning och ära. Hans ungdom, hans medfödda begåvning som
talare och författare, och hans musikaliska och poetiska begåvning skulle mer än deras prakt
och ståt göra sitt till, för att dra folket till deras gudstjänster och öka inkomsterna för deras
orden. Genom bedrägeri och smicker försökte de få Zwingli att slå sig ned i deras kloster.
Då Luther var student hade han isolerat sig i en klostercell. Världen skulle aldrig ha fått
någon glädje av hans arbete om inte Gud i sin försyn hade fört honom ut ur klostret. Men
Zwingli skulle inte bli utsatt för denna fara. Av en händelse fick hans far kännedom om
tiggarmunkarnas avsikter. Han hade inte någon som helst lust att tillåta sin son att leva
munkarnas lättjefulla och värdelösa liv. Han såg att hela sonens framtid stod på spel. Han
krävde därför att sonen genast skulle återvända hem.
Denne åtlydde faderns uppmaning. Den unge mannen kunde emellertid inte länge nöja
sig med att leva i den dal där han hade vuxit upp. Han tog åter itu med sina studier och reste
litet senare till Basel Det var här som Zwingli först hörde evangeliet om Guds fria nåd.
Wittembach, en lärare i de antika språken, hade genom studiet av grekiska och hebreiska
blivit intresserad av Bibeln. Nu trängde gudomliga ljusstrålar in i deras sinnen som han
undervisade. Han framhöll att det fanns en sanning som var äldre och av långt större värde
än de teorier som tidens lärda och filosofer hävdade, nämligen att Kristi död var syndarens
enda räddning. För Zwingli blev dessa ord de första ljusstrålar som föregick daggryningen.
Zwingli kallades snart bort från Basel för att ta itu med sin livsuppgift. Hans första
arbetsfält var ett pastorat uppe i Alperna, inte långt ifrån hans hemort. Då han blivit
ordinerad till präst ”ägnade han sig av hela sitt hjärta åt att studera den gudomliga
sanningen. Han visste mycket väl”, säger en annan reformator, ”hur mycket den som fått
ansvar för Kristi hjord bör känna till”. — Wylie, band 8, kap. 5.
Ju mer han studerade Bibeln, dess klarare upptäckte han motsättningarna mellan dess
sanningar och Roms irrläror. Han böjde sig för Bibeln som Guds ord och som den enda
fullkomliga och ofelbara regeln. Han ansåg att Bibeln skulle vara sin egen tolk. Han vågade
därför inte söka förklara Bibeln så att den bekräftade en teori eller en lära som redan hade
godkänts. Han betraktade det som sin plikt att framhålla Bibelns direkta och tydliga lära.
Han sökte tillägna sig varje hjälpkälla för att få en fullständig och riktig förståelse för dess
undervisning. Han bad om den helige Andes hjälp som, förklarade han, skulle uppenbara
sanningen för alla som studerade Bibeln med allvar och under bön.
118