Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
judiska nyåret inföll i sept/okt. Men befallningen gavs på hösten, efter nyåret, och därför
sträcker sig tidsprofetian till hösten 1844 e. Kr.
Då Miller började studera Bibeln som han hade gjort, för att bevisa att den var en
uppenbarelse ifrån Gud, hade han inte den avlägsnaste tanke på att han skulle komma till ett
sådant resultat. Han kunde knappt själv tro på resultatet av sina undersökningar. Men de
bibliska bevisen var alltför klara och kraftiga för att kunna avvisas.
Han hade ägnat två år åt studiet av Bibeln, då han år 1818 kom fram till övertygelsen
om att Kristus om 25 år skulle uppenbara sig för att befria sitt folk. ”Jag behöver inte tala”,
säger Miller, ”om den glädje som fyllde mitt hjärta vid tanken på denna härliga
framtidsutsikt eller om min själs starka längtan efter att få del i de återlöstas glädje. Nu blev
Bibeln en ny bok för mig. Den blev verkligen en intellektuell njutning. Allt som var mörkt,
mystiskt och dunkelt för mig i dess undervisning, försvann från mitt sinne, på grund av det
klara ljus som nu lyste ut från Bibelns heliga sidor. Och hur klar och härlig tycktes inte
sanningen vara! Alla de motsägelser och orimligheter som jag tidigare hade funnit i Bibeln,
hade försvunnit. Även om det alltjämt fanns många delar av Bibeln som jag inte förstod helt
och hållet, hade ändå mycket ljus lyst ut ifrån den för att upplysa mitt förmörkade sinne. Jag
kände en tillfredsställelse av att studera Bibeln som jag aldrig tidigare hade trott, att jag
skulle kunna få av att studera dess undervisning.” — Bliss, sid. 76, 77.
Ytterligare fem års forskning
”Med den allvarliga övertygelsen att så betydelsefulla händelser enligt Bibelns
förutsägelser skulle gå i uppfyllelse om så kort tid, trängde frågan med stor kraft in i mitt
sinne: Vad var det min plikt att göra för världen, med tanke på de bevis som hade påverkat
mitt eget sinne?” — Samma källa, sid. 81. Han kunde inte annat än känna att det var hans
plikt att till andra förmedla det ljus han själv hade tagit emot. Han väntade sig att de ickekristna
skulle göra motstånd. Han var dock övertygad om att alla kristna skulle glädja sig i
hoppet om, att de snart skulle möta sin Frälsare, som de bekände sig älska. Det enda han
fruktade var att många, i sin stora glädje över den härliga frälsning som de snart skulle få
uppleva, skulle ta emot den nya läran utan att studera Bibeln för att finna om det var sant.
Han dröjde därför med att framhålla den. Han ville inte genom någon tänkbar feluppfattning
bli ett redskap som ledde andra vilse. Återigen gick han igenom alla de bevis som stödde
hans teori. Han övervägde noga allt han kunde tänka sig av motargument. Men alla
invändningar försvann inför Guds ords ljus som daggen försvinner för solljuset. Fem års
intensiva bibelstudier överbevisade honom om att hans ståndpunkt var den riktiga.
Nu trängde sig tanken in på honom med ny kraft, att det var hans plikt att berätta för
andra det som han trodde att Bibeln så tydligt gav uttryck för. Han säger: ”När jag var
upptagen i mitt arbete ljöd det alltid i mina öron: Gå och berätta för världen om den fara den
234