Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Men martyrens tankar kretsade kring något som låg långt bortom denna upprorsscen. Han
var endast medveten om Herrens närvaro.
Den föraktade dödskärran i vilken han åkte, hans förföljares hotfulla ansikten, den
fruktansvärda död han gick att möta berörde honom inte. Han som lever fastän han var död,
och som lever i evighet och har nycklarna till döden och dödsriket, gick vid hans sida.
Berquins ansikte lyste av himmelskt ljus och frid. Han hade tagit på sig en högtidsdräkt i det
att han bar ”en mantel av sammet, en väst av satin och damast och guldstickade byxor”. —
D’Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 2, kap 16.
Han skulle snart vittna om sin tro inför konungarnas Konung och ett världsallt av
ögonvittnen. Han ville inte att något sorgens tecken skulle dölja den glädje som fyllde hans
sinne.
Under det processionen sakta banade sig väg genom de folkhopar som fyllde gatorna,
lade människor med förundran märke till den ostörda frid och det glada uttryck som vilade
över hans ansikte. ”Han är”, sade folk, ”som en som sitter i ett tempel och mediterar över
det som är heligt.” — Wylie, band 13, kap. 9.
På bålet försökte Berquin rikta några få ord till folket, men munkarna som var rädda
för resultatet började ropa, och soldaterna slog på sina sköldar och larmet dränkte martyrens
röst. ”Så sattes”, av den högsta litterära och kyrkliga makten i det kultiverade Paris år 1529,
”ett dåligt exempel för befolkningen år 1793 genom att undertrycka de döendes heliga ord i
galgen.” — Samma källa, band 13, kap. 9.
Berquin blev strypt och hans kropp förtärd av lågorna. Nyheten om hans död väckte
sorg bland reformatorns vänner i Frankrike. Men hans exempel var inte förgäves. ”Vi är
också beredda att med glädje gå döden i möte”, sade andra vittnen för sanningen, ”i det att
vi riktar vår blick mot det liv som skall komma.” — D’Aubigné, History of the Reformation
in Europe in the Time of Calvin, band 2, kap. 16.
Under förföljelsen i Meaux förlorade de reformerade lärarna tillåtelsen att predika. De
begav sig då till andra platser. Lefevre reste till Tyskland. Farel vände tillbaka till sin
födelseort i Alperna i östra Frankrike för att sprida ljuset i sin barndoms trakt. Ryktet om det
som ägde rum i Meaux hade redan nått dit. Sanningen fann lyssnare då Farel förkunnade
den med mod och iver. Myndigheterna vägrade honom snart att predika. Han förvisades från
staden. Då han inte kunde arbeta offentligt, reste han till dalarna och byarna och predikade i
husen för människor på avsides liggande platser. Han fann sin tillflykt i skogarna och i
bergshålorna som han kände från sin barndom. Gud förberedde honom för större
prövningar. ”Kors, förföljelse och Satans snaror som jag blev varnad mot saknades inte”,
sade han. ”Det var så mycket av detta att jag omöjligen kunde ha burit det i min egen kraft.
152