Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
frälsningens välsignelser eller från att få del av dem. Men de som förkastade sanningen,
förlorade allt intresse för Guds gåva. De hade ”gjort mörkret till ljus och ljuset till mörker”
ända till dess att det ljus som fanns i dem, hade blivit mörker. Och hur stort var då inte
mörkret.
När människor behåller en formell religion men saknar sann gudsfruktan, förverkligar
de Satans plan. Efter det att judarna hade förkastat evangelium, höll de krampaktigt fast vid
de gamla ceremonierna. De höll strängt på sin nationella isolering, även om de inrymde, att
Guds närvaro inte längre uppenbarades ibland dem. Profetiorna i Daniels bok utpekade så
exakt tiden för Messias’ ankomst och förutsade hans död så klart och tydligt, att de avrådde
från alla studier i den. Till sist uttalade rabbinerna en förbannelse över dem som försökte
beräkna tiden för Kristi första ankomst. Under de följande århundradena har Israels folk stått
som en allvarlig och fruktansvärd varning om den fara som hotar, om ljuset från Gud
förkastas. I andlig blindhet ringaktade de frälsningens kärleksfulla erbjudande.
Överallt där samma förhållanden råder, blir resultaten desamma. Den som medvetet
vägrar att följa sitt samvetes överbevisning, därför att plikten går emot det som han föredrar,
kommer till sist att förlora förmågan att skilja mellan sanning och villfarelse. Intellektet
förmörkas. Samvetet sover. Hjärtat blir hårt och människan skiljs ifrån Gud. Överallt där
den gudomliga sanningen föraktas eller avvisas, kommer församlingen att insvepas i
mörker. Tron och kärleken kallnar. Oenighet och splittring får inträde.
Församlingsmedlemmarna blir helt upptagna av världsliga företag. Syndare blir förhärdade i
sin obotfärdighet.
Uppgörelsens tid
Den första ängelns budskap i Upp. 14 förkunnar att tiden för Guds dom har kommit.
Det uppfordrar människorna att frukta Gud och tillbedja honom. Detta skulle skilja Guds
folk från världen och dess fördärvliga inflytande och väcka dem, så att de kunde se sitt
sanna tillstånd, sin världslighet och sitt avfall. I detta budskap sände Gud en varning till
församlingen. Om de hade ödmjukat sig för Herren och med uppriktighet berett sig att träda
fram inför honom, skulle Guds Ande och kraft ha uppenbarat sig ibland dem. Församlingen
skulle åter ha kommit in i det lyckliga tillstånd, där enighet, tro och kärlek härskade som på
apostlarnas tid. Då hade de troende ”ett hjärta och en själ” och de ”förkunnade Guds ord
med frimodighet” och ”Herren ökade församlingen dag efter dag med dem som läto sig
frälsas”. (Apg. 4: 32, 31; 2: 47.)
Om Guds bekännande folk tar emot ljuset, efterhand som det lyser från hans ord,
kommer de fram till den enhet som Kristus bad om. Aposteln beskrev denna ”Andens enhet
genom fridens band”, ”en kropp och en Ande, likasom I ock bleven kallade till att leva i ett
och samma hopp, det som tillhör eder kallelse — en Herre, en tro, ett dop”. (Ef. 4: 3-5.)
266