Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
förorsaka en fruktansvärd ödeläggelse som straff för hans olydnad. Samma ödeläggande
makt som heliga änglar använder, när Gud ger dem befallning om det, kan de onda änglarna
också använda, när han tillåter det. Det finns krafter som nu ligger beredda och som bara
väntar på Guds tillåtelse för att sprida ödeläggelsen överallt.
De som ärar Guds lag har anklagats för att ha orsakat plågorna över världen.
Människorna betraktar dem som orsak till de fruktansvärda omvälvningarna i naturen och
till den strid och blodsutgjutelse som fyller jorden med lidande. Den kraft som åtföljer den
sista varningen har förbittrat de ogudaktiga. Deras vrede har vänt sig mot alla som har tagit
emot budskapet och Satan kommer att uppegga hatets och förföljelsens anda till ännu större
våldsamhet.
När Guds närvaro slutligen drogs tillbaka från det judiska folket, visste inte prästerna
och folket om det. Även om de stod under Satans herravälde och var påverkade av de mest
avskyvärda och mest ondskefulla
lidelser, betraktade de sig ändå alltjämt som Guds utvalda folk. Tjänsten i templet
fortsatte. Offren frambars på det orenade altaret. De bad dagligen om Guds välsignelse över
ett folk som hade mördat Guds Son och sökt dräpa hans tjänare och apostlar. När därför
helgedomens oåterkalleliga beslut har förkunnats och världens öde för alltid har avgjorts,
vet jordens inbyggare inte någonting om det. Religionens yttre form kommer att alltjämt
utövas av människor som Guds Ande har lämnat. Den djävulska iver som det ondas furste
fyller dem med, för att de skall utföra hans ondskefulla planer, kommer att se ut som iver att
tjäna Gud.
Mörkret före gryningen
Sabbaten har blivit den särskilda stridsfrågan inom hela kristenheten. De religiösa och
världsliga myndigheterna har förenat sig för att inskärpa firandet av söndagen. Det lilla fåtal
som konsekvent vägrar att ge efter för det populära kravet, kommer att bli föremål för ett
världsomfattande förakt och hat. Man kommer att kräva, att de få som fortfarande står i
opposition till en kyrkans institution och en statens lag, inte borde tolereras och att det är
bättre för dem att lida än att hela landet skall kastas in i förvirring och laglöshet. Samma
argument riktades för snart två tusen år sedan mot Kristus av ”folkets rådsherrar”. ”I
besinnen icke huru mycket bättre det är för eder”, sade den förslagne Kaifas, ”att en man dör
för folket, än att hela folket förgås.” — Joh. 11: 50. Detta argument kommer att bli
avgörande. Till sist utfärdas en lag mot dem som helighåller sabbaten i överensstämmelse
med det fjärde budet. Denna lag dömer dem till det strängaste straff och ger folket frihet att
efter en viss tid döda dem. Katolikerna i den gamla världen och de avfallna protestanterna i
den nya världen kommer att gå fram på samma sätt mot dem som helighåller alla Guds bud.
434