Sanningens Ogonblick
Historiens mysterium är inte helt mörkt, eftersom det är en slöja som endast delvis döljer den kreativa verksamheten och de andliga krafterna och driften av andliga lagar. Det är vanligt att säga att martyrernas blod är kyrkans frö, men det vi hävdar är helt enkelt att enskilda handlingar med andligt beslut bär social frukt ... För de stora kulturella förändringar och historiska revolutioner som avgör öden för nationerna eller en ålders karaktär är det kumulativa resultatet av ett antal andliga beslut ... tro och insikt, eller avslag och blindhet, hos individer. Ingen kan sätta fingret på den ultimata andliga handlingen som lutar balansen och får samhällets yttre ordning att ta en ny form ...
Historiens mysterium är inte helt mörkt, eftersom det är en slöja som endast delvis döljer den kreativa verksamheten och de andliga krafterna och driften av andliga lagar. Det är vanligt att säga att martyrernas blod är kyrkans frö, men det vi hävdar är helt enkelt att enskilda handlingar med andligt beslut bär social frukt ... För de stora kulturella förändringar och historiska revolutioner som avgör öden för nationerna eller en ålders karaktär är det kumulativa resultatet av ett antal andliga beslut ... tro och insikt, eller avslag och blindhet, hos individer. Ingen kan sätta fingret på den ultimata andliga handlingen som lutar balansen och får samhällets yttre ordning att ta en ny form ...
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
<strong>Sanningens</strong> Ögonblick<br />
om många saker som skulle ha förblivit dolda för honom, om han stannat kvar i England.<br />
Han fick veta mycket som kom att stärka hans senare verksamhet. Hos dessa representanter<br />
för det påvliga hovet kunde han se den romerska hierarkins sanna metoder och målsättning.<br />
Han återvände till England för att återuppta sin tidigare undervisning mera öppet och med<br />
större iver, och förklarade att girighet, stolthet och bedrägeri var Roms gudar.<br />
I en av sina traktater där han talar om påven och dem som samlar pengar åt honom,<br />
säger han: ”De drar de fattiga människornas livsuppehälle ur landet. Många tusen mark av<br />
konungens pengar används varje år till sakrament och andliga ting som är förkastligt kätteri<br />
och simoni. De kommer därigenom hela kristenheten att stödja och upprätthålla detta kätteri.<br />
Ja, om vårt land hade en stor hög av guld och inga andra människor tog något av det än<br />
dessa stolta, världsliga prästers penningsamlare, så skulle förvisso hela den högen till sist bli<br />
förbrukad. Påven fortsätter nämligen att föra ut pengar ur landet och sänder inte något<br />
tillbaka annat än Guds förbannelse över hans simoni.” — John Lewis, History of the Life<br />
and Sufferings of J. Wiclif, sid. 37.<br />
En kort tid efter det att han återvänt till England utnämnde konungen honom till rektor<br />
vid Lutterworth. Detta var ett bevis för att monarken inte hade blivit förolämpad av hans<br />
öppna deklarationer. Wycliffes inflytande gjorde sig gällande vid hovet i de beslut som<br />
fattades och folket påverkades i sin tro.<br />
De påvliga åskviggarna riktades snart emot honom. Tre bannbullor sändes till England<br />
— en till universitetet, en till konungen och en till prelaterna. I alla tre krävdes det att man<br />
ögonblickligen skulle vidta avgörande åtgärder för att stoppa till munnen på denne kätterske<br />
lärare. (Augustus Neander, General History of the Christian Religion and Church, punkt 6,<br />
sektion 2, pt. 1, paragraf 8. Se också ”Tillägg”.) Innan dessa bannbullor anlände hade<br />
emellertid biskoparna i sin iver instämt Wycliffe att möta dem inför deras domstol för att<br />
förhöras. Men två av de mäktigaste furstarna i riket följde med honom till domstolen och<br />
folket omringade byggnaden och stormade in med sådan fart att domarna blev förskräckta<br />
och uppsköt processen till senare. Reformatorn fick gå sin väg i frid. Strax därefter dog<br />
Edvard III, som prelaterna på hans ålderdom hade försökt göra till motståndare mot<br />
reformatorn. Wycliffes tidigare beskyddare blev konung i riket.<br />
Då påvens bannbullor kom, fick hela England en bestämd order om att gripa och<br />
fängsla kättaren. Dessa åtgärder pekade direkt mot bålet. Det föreföll nästan säkert att<br />
Wycliffe snart skulle falla offer för Roms hämndlystnad. Men Han som en gång sade till<br />
sina tjänare: ”Frukta icke... jag är din sköld” (1 Mos. 15: 1) räckte ännu en gång ut sin hand<br />
och skyddade sin tjänare. Döden drabbade inte reformatorn, men den påve som hade<br />
planerat att röja honom ur vägen, Gregorius XI, dog, och det råd som hade fått till uppgift<br />
att förhöra Wycliffe, upplöstes.<br />
54
Change language