Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Ansikte mot ansikte med drottningen av Skottland, som hade fått många protestantiska
ledares mod att svikta, avlade John Knox ett orubbligt vittnesbörd för sanningen. Han lät
inte sälja sig för smicker. Han lät sig inte heller kuvas genom hotelser. Drottningen
anklagade honom för att vara villolärare. Han hade lärt folket en religion som staten hade
förbjudit. På det sättet hade han överträtt Guds befallning som ålägger understår att lyda
sina furstar. Knox svarade bestämt:
”Den sanna religionen har aldrig haft sin upprinnelse hos eller fått sin auktoritet från
världsliga furstar utan bara från den evige Guden. Därför är det inte heller undersåtarnas
plikt att inrätta sin religion efter sina furstars smak. Alltför ofta är det så att furstarna är mer
okunniga om Guds sanna religion än alla andra. Om alla Abrahams efterkommande hade
låtit Farao som länge hade varit deras konung, bestämma deras religion, kan ers majestät då
säga mig vad slags religion det skulle ha funnits i världen? Eller om alla människor på
apostlarnas tid hade haft samma religion som de romerska kejsarna, vilken religion skulle vi
då ha haft här på Jorden?. . . Av detta kan ers majestät förstå att undersåtarna inte är bundna
till sina furstars religion, även om det är dem ålagt att visa dem lydnad.”
Drottning Maria invände: ”Ni tolkar Bibeln på ett sätt och de, dvs. katolikerna tolkar
den på ett annat sätt. Vem skall jag tro och vem skall vara domare?”
”Ni skall tro på Gud som talar tydligt i sitt Ord”, svarade reformatorn. ”Och längre än
Bibeln lär bör ni varken tro den ene eller den andre. Guds ord är tydligt i sig självt.
Förefaller något oklart på en plats, så förklarar den helige Ande, som aldrig står i strid med
sig själv, samma sak tydligare på något annat ställe, så att inget tvivel kan finnas kvar, annat
än hos dem som hårdnackat fortsätter att vara okunniga.” — David Laing, The Connected
Works of John Knox, band 2, sid. 281, 284.
Sådana sanningar var det som den oförskräckte reformatorn med fara for sitt eget liv
talade för furstiga öron. Och med samma oförskräckta mod höll han fast vid sin föresats.
Han bad och kämpade Herrens kamp intill dess att Skottland var befriat från påvedömet.
Då protestantismen infördes som statsreligion i England bidrog det till att begränsa
förföljelsen, men den upphörde inte helt. Medan många av den romerska kyrkans läror
förkastades, höll folket alltjämt fast vid många av dess seder. De förkastade påvens
överhöghet. I hans ställe insatte de emellertid konungen som kyrkans överhuvud. I kyrkans
gudstjänster fanns alltjämt stora avvikelser från evangeliets renhet och enkelhet. Folket
förstod ännu inte den stora principen i religionsfriheten. Även om de protestantiska
härskarna sällan grep till de fruktansvärda grymheter som den romerska kyrkan hade använt
sig av ifråga om kätteriet, så blev ändå inte den enskildes rätt att tillbedja Gud i
överensstämmelse med sitt eget samvetes krav erkänt. Man krävde att alla skulle ta emot de
176