Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
skulle fortsätta från det ena släktledet till det andra, så kunde de inte ha uppfunnit ett mer
effektivt sätt än nedvärderandet av äktenskapet. . . Sophie Arnoult, en skådespelerska som
var känd för klokhet och omdöme, betecknade det republikanska äktenskapet som ’horeriets
sakrament’.” — Scott, band 1, kap. 17.
”Där också deras Herre blev korsfäst.” Detta uttalande i profetian uppfylldes också av
Frankrike. Inte i något annat land hade fiendskapen mot Kristus framträtt på ett mer slående
sätt. Inte i något annat land hade sanningen mött ett grymmare och bittrare motstånd.
Genom den förföljelse som evangeliets bekännare fick utstå i Frankrike hade landet korsfäst
Kristus genom hans lärjungar.
Århundrade efter århundrade hade de heligas blod utgjutits. När valdenserna offrade
sina liv i Piemontbergen ”för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull”, avlades liknande
vittnesbörd för sanningen av deras bröder albigenserna i Frankrike. Under Reformationen
blev dess anhängare överlämnade åt döden efter fruktansvärd tortyr. Konungar och adel,
högättade damer, nationens stolthet och överklass hade fröjdat sig åt att betrakta Jesu
martyrers dödsångest. De modiga hugenotterna, som kämpade för de rättigheter som
människor håller heligast, hade utgjutit sitt blod för många häftigt omstridda läror.
Protestanterna räknades som fredlösa. Belöning sattes på deras huvuden. De jagades i döden
som vilda djur.
”Församlingen i öknen”, de få efterkommande till de gamla kristna som ännu uppehöll
sig i Frankrike under 1700-talet, dolde sig i bergen i söder och höll alltjämt fast vid sina
fäders tro. När de under nätterna vågade samlas på bergssluttningarna eller på någon avsides
liggande hed, jagades de av soldater till häst och släpades bort i fångenskap som galärslavar
för livet. De renaste, ädlaste och mest intelligenta bland det franska folket kedjades under
fruktansvärd tortyr fast med rövare och mördare. (Se Wylie, band 22, kap. 6.) Andra som
behandlades mera barmhärtigt, sköts med kallt blod, under det att de obeväpnade och
hjälplösa föll på knä i bön. Hundratals gamla män, försvarslösa kvinnor och oskyldiga barn
låg döda på marken på de ställen där de hade hållit sina gudstjänster.
När människor vandrade längs bergssidorna eller genom skogarna där dessa människor
brukade samlas var det inte ovanligt att de ”för vart fjärde steg” fann ”döda kroppar
liggande i gräset eller lik som hängde i träden”. Deras land, som hade ödelagts av svärdet,
yxan och hålet ”blev förvandlat till en enda stor, dyster vildmark”. ”Dessa avskyvärdheter
begicks. . . inte under någon mörk tidsålder utan under Ludvig XIV:s lysande regeringstid.
Vetenskapen omhuldades, litteraturen blomstrade, prästerskapet vid hovet och i
huvudstaden var lärda och vältaliga män, som gav sig ut för att ha kommit långt ifråga om
dygd och ödmjukhet och kärlek till människan.” — Wylie, band 22, kap. 7.
191