Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
De som tog emot adventbudskapet fick sådana andliga upplevelser. De kom från olika
kyrkosamfund och de sekteriska barriärer som skilde dem, bröts ned. Religiösa stridsfrågor
upplöstes. Den obibliska läran om ett jordiskt tusenårsrike avskaffades. Felaktiga
uppfattningar om Kristi andra ankomst rättades till. Stolthet och världslighet avlägsnades.
De som hade handlat fel bekände och omvände sig. Människor knöts samman i den
närmaste gemenskap. Kärlek och glädje härskade. När denna lära utförde allt detta för de få
som tog emot den, borde den också ha uträttat detsamma om alla hade tagit emot den.
Men de flesta församlingar ringaktade varningen. Prästerna som skulle ha varit väktare
”för Israels hus”, borde ha varit de första att se tecknen på Jesu återkomst. Men de upptäckte
inte sanningen, varken från profetens uttalanden eller från tidens tecken. Materiella
ambitioner fyllde deras sinnen. Kärleken till Gud hade kallnat. Tron på hans ord försvann.
Då de fick höra läran om Kristi återkomst, åstadkom den bara fördomar och otro. Att
budskapet förkunnades av lekmän användes som en invändning mot det. Liksom i gamla
tider mötte budskapet från Guds ord frågan: ”Har då någon av rådsherrarna trott på honom?
Eller någon av fariséerna?”
Då de inte kunde motbevisa det som profetiorna förutsade var det många som avrådde
folket från att studera profetiorna. De hävdade att de profetiska böckerna var förseglade och
därför inte kunde förstås. Stora skaror av människor litade blint på sina predikanter. De
vägrade därför att lyssna till budskapet. Andra som blev överbevisade om sanningen vågade
inte bekänna den. De var rädda för att ”utstötas ur synagogan”. Det budskap som Gud sände
för att pröva och rena församlingen, uppenbarade tydligt hur många det var som älskade
världen mer än Kristus. De band som knöt dem till jorden, var starkare än de som drog dem
mot himmelen. De valde att lyssna till mänsklig visdom. De vände sig bort ifrån sanningens
rannsakande budskap.
När de förkastade den första ängelns varning, förkastade de det medel som Gud hade
avsett för deras frälsning. De avvisade den nådefulle budbärare som skulle ha undanröjt det
onda, som skilde dem från Gud. Med större iver än tidigare sökte de vänskap med världen.
Detta var orsaken till den förfärande världslighet, det avfall och den andliga död som
präglade församlingarna år 1844.
Konsekvenser av att förkasta
Efter den förste ängeln i Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel följer en annan ängel
efter den första och han säger: ”Fallet, fallet är det stora Babylon, som har givit alla folk att
dricka av sin otukts vredesvin.” Ordet ”Babylon” kommer från ordet ”Babel” som betyder
förvirring. I Bibeln används detta ord för att beteckna de olika formerna av falsk eller
avfällig religion. I Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel framställs Babylon som en kvinna,
267