Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Hur mycket inrymmer inte denna sällsamma berättelse från Betlehem! Hur
tillrättavisar den inte vår otro, vår stolthet och vår självtillräcklighet! Hur varnande talar den
inte till oss om att vi skall se till, att inte också vi genom vår syndiga likgiltighet skall vara
blinda inför tidens tecken och därigenom inte förstå när vårt tillfälle kommer!
Det var inte bara på Judéens berg, inte bara bland de fattiga herdarna som änglarna
fann några som väntade på Messias’ ankomst. Också bland hedningarna fanns det några som
väntade på honom. Det var de vise männen, rika och ädla filosofer från Österlandet. Dessa
magiker, som studerade naturen hade sett Gud i hans skapade verk. I hebréernas skrifter
hade de läst om stjärnan som skulle framträda ur Jakob. Längtansfullt väntade de på honom
som inte endast skulle vara ”Israels tröst” utan också ”ett ljus som skall uppenbaras för
hedningarna” och ”för att. . . bliva till frälsning intill jordens ända”. (Luk. 2: 25, 32; Apg.13:
47.) De sökte efter ljus. Ljus från Guds tron lyste också ned över stigen framför deras fötter.
Prästerna och rabbinerna i Jerusalem, som hade satts att vara väktare och tolkare av
sanningen, förstod ingenting. Den himmelska stjärnan förde emellertid dessa hedniska
främlingar till den nyfödde konungens födelseplats.
Vår egen tids blindhet
Det var för dem som väntar på honom, som Kristus skulle ”låta sig ses av dem för
andra gången utan synd. . . till frälsning”. (Hebr. 9: 28.) På samma sätt som då budskapet
om Frälsarens födelse skulle förkunnas, blev inte heller budskapet om hans andra ankomst
överlämnat till folkets andliga ledare. De hade underlåtit att upprätthålla sin förbindelse med
Gud. De hade avvisat ljuset från himmelen. Därför var de inte bland dem som aposteln
Paulus omtalar: ”Men I, käre bröder, I leven icke i mörker, så att den dagen kan komma
över eder; såsom en tjuv; I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke natten
eller mörkret till.” — 1 Tess.5:4, 5.
”Väktarna på Sions murar” skulle ha varit de första att uppfånga meddelandet om
Frälsarens ankomst, de första att höja sina röster för att förkunna närheten av hans ankomst,
de första att uppmana folket att bereda sig för hans ankomst. Men de var liknöjda och
drömde om fred och ingen fara, medan folket sov i sina synder. Jesus såg sin församling
som ett fikonträd, täckt med lovande bladverk men ändå utan den värdefulla frukten.
Kristendomens former upprätthöll de med stolthet, medan sann ödmjukhet och ånger och tro
saknades. Och detta är det enda som gör att Gud finner behag i gudstjänsten. I stället för
Andens dygder såg man högmod, formväsende, fåfänga, egenkärlek och förtryck. En
avfällig församling slöt sina ögon för tidens tecken. Gud lämnade inte dessa människor.
Hans trofasthet svek dem inte. Men de gick bort ifrån honom och skilde sig ifrån hans
kärlek. Löftena uppfylldes inte på dem eftersom de vägrade att uppfylla villkoren. Detta blir
222