Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
och att leva ett verksamt liv. Detta hjälpte dem att vidga sin intellektuella horisont och
skärpa sinnena och iakttagelseförmågan. Från skolorna uppe i bergen sändes några av de
unga till läroanstalter i franska och italienska städer. Där var förutsättningarna till studier
större och tillfällena rikare att utveckla tanke- och omdömesförmåga än i deras hemtrakter i
bergen. De unga som på detta sätt sändes ut, mötte många frestelser. De fick bevittna
lastbarhet och möta fiendens listiga hantlangare, som försökte påverka dem med de mest
försåtliga villfarelser och de farligaste förförelser. Men den uppfostran de hade fått under
barndomen hade förberett dem för allt detta.
Dyrbara handskrifter i mantelvecken
I de skolor de besökte fick de inte anförtro sig åt någon. Deras kläder var så
konstruerade att de i dem kunde dölja sin största skatt, de dyrbara bibelhandskrifterna.
Dessa som var frukten av månaders, ja, av års arbete, har de med sig. Närhelst de utan att
väcka misstankar kunde göra det, lämnade de alltid ett eller annat avsnitt ur Bibeln till dem
som såg ut att vara mottagliga för sanningen. Ända från den tid, då dessa valdensiska
ungdomar satt i sin mors knä, hade de blivit uppfostrade till detta. De förstod sin uppgift och
utförde den troget. I dessa läroanstalter vann den sanna tron anhängare. Det hände ofta att
sanningens principer genomsyrade hela skolan. Men påvekyrkans ledare kunde inte ens
genom de mest noggranna undersökningar spåra källan till det så kallade fördärvbringande
kätteriet.
Kristi anda är en missionsanda. Den allra första impulsen hos den nyomvände är att
försöka leda andra till Frälsaren. En sådan anda var de valdensiska kristna besjälade av. De
insåg att Gud krävde mer av dem än att de bara skulle bevara sanningen ren i sina egna
församlingar och att ett högtidligt ansvar vilade på dem att låta ljuset lysa för dem som
vandrade i mörker. Genom Guds ords mäktiga kraft sökte de bryta de band i vilka den
romerska kyrkan hade insnärjt människorna. De valdensiska predikanterna var utbildade till
missionärer. Av alla som planerade att ägna sig åt predikogärningen fordrade man, att de
först skulle ha en del erfarenhet som evangelister. Var och en av dem måste arbeta tre år på
ett eller annat missionsfält, innan han kunde få överta ledningen för en församling hemma.
Detta arbete, som redan från första början krävde självförnekelse och uppoffringar, utgjorde
en lämplig introduktion till det arbete en själavårdare måste ta på sig i dessa farliga tider. De
unga män som ordinerades för detta heliga ämbete, väntade sig inte någon jordisk rikedom
eller ära utan såg framåt mot ett slitsamt, farofyllt liv och kanske en martyrs öde.
Missionärerna sändes ut två och två precis som Jesus sände ut sina lärjungar. En ung man
sändes oftast ut tillsammans med en äldre och mer erfaren. Den yngre stod då under sin
äldre kamrats ledning och denne var ansvarig för hans uppfostran och den undervisning han
fick. Dessa två medarbetare reste inte alltid tillsammans, men de möttes ofta för att bedja
och samtala för att styrka varandra i tron.
43