Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
tiden då den första av dessa skulle äga rum: ”På den tiden, efter den vedermödan skall solen
förmörkas och månen upphöra att giva sitt sken.” — Mark. 13: 24. De 1260 dagarna eller
åren slutade år 1798. Tjugofem år tidigare hade förföljelsen nästan helt upphört.
Efter denna förföljelse skulle enligt Kristi ord solen förmörkas. Den 19 maj 1780
uppfylldes denna profetia. ”Nästan om inte helt ensamstående som det mest hemlighetsfulla
och hittills oförklarliga fenomenet av sitt slag... står den mörka dagen, den 19 maj 1780,
som en i högsta grad oförklarlig förmörkelse av hela den synliga delen av himlen och
atmosfären i staterna i New England.” — R. M. Devens, Our First Century, sid. 89.
Ett ögonvittne som bodde i staten Massachusetts, beskriver händelsen så: ”När solen
gick upp, var himlen klar. Men den doldes snart i moln. Molnen tätnade och tycktes svarta
och hotfulla. Från dem började blixtar flamma. Åskmullret rullade och det föll regn. Vid
niotiden lättade molnen. De blev något tunnare och tycktes anta en mässingsliknande eller
kopparliknande färg. Marken, bergen, träden, husen, vattnet och människorna fick ett annat
utseende i detta egendomliga, utomjordiska ljus. Efter några minuter spred sig en tung, svart
molnmassa över hela himlen, med undantag av en liten smal kant vid horisonten, och det
blev lika mörkt som det vanligtvis är vid niotiden en sommarkväll. . . .
Den mörka dagen
Rädsla, oro och slutligen skräck fyllde människornas sinnen. Kvinnorna stod i
dörrarna och såg över det mörka landskapet. Männen kom hem från arbetet ute på åkrarna.
Snickaren lämnade sina verktyg. Smeden lämnade smedjan och köpmannen disken.
Skolorna slutade. Skrämda barn sprang hem. Resande stannade vid närmaste bondgård.
’Vad är det som håller på att ske?’ var frågan på allas läppar. Människor hade känslan av att
en orkan svepte in över landet eller att alltings slut var nära.
Ljus tändes. Elden i de öppna spisarna lyste lika klart som under en månfri kväll på
hösten. Hönsen satte sig på sina pinnar för att sova. Korna samlade sig vid gärdsgårdarna
omkring betesmarkerna och råmade. Grodorna kväkte. Fåglarna kvittrade sina aftonsånger.
Fladdermössen flög omkring. Människorna visste ju att kvällen inte hade kommit. . . .
Dr Narhanael Whittaker, präst i tabernakelförsamlingen i Salem, höll möte i
församlingshuset. I sin predikan hävdade han att mörkret var övernaturligt. Församlingar
samlades på många andra platser. Bibeltexter som bildade underlaget för de oförberedda
predikningarna var utan undantag sådana, att de tydde på att mörkret var det som stämde
med förutsägelserna i Bibeln. . . . Mörkret var tätast efter klockan elva.” — The Essex
Antiquarian, April 1899, band 3, nr 4, sid. 53-54. ”På de flesta ställen i landet var det så
mörkt på dagen, att folk varken kunde se vad klockan var, äta eller utföra sitt dagliga arbete
utan att tända ljus. . . .
216