Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
dogmer, om de kunde bevisa att de stod i strid med Guds ord. Han uttryckte sin tacksamhet
till Gud för att han aktats värdig att lida för en så helig sak.
Kurfursten hade dittills endast ringa kännedom om reformatorns tro. Den uppriktighet,
klarhet och kraft som präglade Luthers ord hade emellertid gjort ett djupt intryck på honom.
Intill dess att det blev bevisat att reformatorn var på villovägar bestämde sig Fredrik för att
stå som hans beskyddare. Som svar på legatens uppfordrande brev skrev han: ”När nu dr
Martin har inställt sig hos er i Augsburg bör ni vara tillfreds. Vi hade inte väntat att ni skulle
försöka få honom att återkalla något utan att ha bevisat för honom att han farit vilse. Ingen
av de lärda männen i vårt furstendöme har underrättat mig om att Martins lära skulle vara
ogudlig, antikristlig eller kättersk.” Vidare vägrade kurfursten att sända Luther till Rom eller
att utvisa honom ur riket. — D’Aubigné, band 4, kap. 10.
Kurfursten såg att ett allmänt sammanbrott av moralprinciperna var under utveckling i
samhället. Det var nödvändigt med ett stort reformverk. De invecklade och dyrbara
institutionerna för att förhindra och bestraffa förbrytelser skulle bli onödiga, om bara
människor ville erkänna och lyda Guds krav och låta sig ledas av ett upplyst samvete. Han
förstod att Luther i sin verksamhet arbetade i den riktningen. Han gladde sig i hemlighet åt
att ett bättre inflytande gjorde sig märkbart inom kyrkan.
Han såg också att Luther hade stor framgång som professor vid universitetet. Det var
inte mer än ett år sedan reformatorn spikade upp sina teser på dörren till slottskapellet.
Redan nu kunde man emellertid märka en markant nedgång i antalet pilgrimer som besökte
kyrkan under ”Alla helgons dag”. Den romerska kyrkan hade förlorat både anhängare och
gåvor. I deras ställe var det nu en annan klass som kom till Wittenberg. Det var inte
pilgrimer som ville tillbedja reliker. Det var studenter. De fyllde stadens läroanstalter.
Överallt hade Luthers skrifter väckt nytt intresse för Bibeln. Inte bara från alla delar av det
tyska riket utan också från andra länder strömmade studerande till universitetet. Unga män
som för första gången fick se Wittenberg ”lyfte sina händer upp mot himmelen och
lovprisade Gud för att han hade låtit sanningens ljus lysa ut ifrån denna stad, liksom under
forntiden från Sion, så att det därifrån kunde sprida sig till och med till de avlägsnaste
länder”. — D’Aubigné, band 4, kap 10.
Luther hade hittills endast delvis tagit avstånd från den romerska kyrkans villfarelser.
Men när han jämförde Bibelns ord med de påvliga dekreten och dogmerna fylldes han med
förundran. ”Jag läser påvens dekret”, skrev han, ”och. . . jag vet inte om påven är Antikrist
själv eller hans apostel. Så grovt blir Kristus missrepresenterad och korsfäst i dessa dekret.”
— D’Aubigné, band 5, kap.1. Luther försvarade emellertid alltjämt den romerska kyrkan
och tänkte aldrig på att lämna den.
Som en löpeld genom Europa
93