Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Städer och byar hade upplysts av dess härliga strålglans. De hade förkastat den himmelska
gåva som de hade fått erbjudande om. De hade kallat det onda gott och det goda ont så
länge, att de fallit offer för sitt eget självbedrägeri. Om nu folket verkligen trodde att de
gjorde Guds vilja när de förföljde hans barn, så var de ändå trots sin uppriktighet inte
oskyldiga. Det ljus som skulle ha räddat dem från att bli bedragna och från att befläcka sina
själar med blodsskuld hade de medvetet förkastat.
Just i den stora katedral där, närmare 300 år senare, förnuftets gudinna skulle sättas på
sin tron av en nation som hade glömt den levande Guden, lovade de under högtidlig ed att
utrota kätteriet. Åter satte sig processionen i rörelse. Frankrikes representanter började
genomföra den uppgift som de under ed hade lovat att fullfölja. ”Med korta mellanrum hade
schavotter rests. På dessa skulle de protestantiska kristna brännas. Man hade ordnat det så
att elden skulle tändas i det ögonblick konungen närmade sig. Processionen skulle stanna för
att bevittna fullföljandet av dödsstraffen.” — Wylie, band 13, kap. 21. Den fruktansvärda
tortyr som Kristi vittnen blev föremål för, är så fruktansvärd att vi inte skall relatera den i
detalj. Men dessa martyrer vacklade inte ett ögonblick. En av dem svarade då han blev
uppfordrad att avsvärja sig sin tro: ”Jag tror bara på det som profeterna och apostlarna
tidigare har förkunnat, det som alla de heliga trodde på. Min tro är så fast förankrad i Gud,
att den skulle kunna stå emot helvetets förenade makter”. — D’Aubigné, History of the
Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 4, kap. 12.
Schavottens skugga
Gång på gång stannade processionen vid tortyrplatserna. Då den kom tillbaka till
utgångspunkten vid det kungliga slottet skingrades folkskarorna. Konungen och prelaterna
drog sig tillbaka, väl tillfreds med dagens förhandlingar och glada över att den uppgift nu
hade påbörjats, som skulle fortsättas till dess att kätteriet var helt utrotat.
Det fredens evangelium som Frankrike hade förkastat blev tyvärr grundligt utrotat.
Följden därav skulle i sanning bli fruktansvärd. Den 21 januari 1793, exakt 258 år efter den
dag då Frankrike högtidligt lovade att utrota Reformationen, gick en annan procession i ett
helt annat syfte genom Paris’ gator. Åter spelade konungen huvudrollen. Åter rådde
förvirring och vilda rop. Också nu krävde man fler människooffer. Åter kunde man se de
svarta schavotterna. Och åter blev dagens händelser avslutade med fruktansvärda
avrättningar. Ludvig XVI blev själv under strid med sina fångvaktare och skarprättare
släpad fram till giljotinen, där man med våld höll honom fast till dess att bilan föll och hans
avhuggna huvud rullade ned för schavotten.” — Wylie, band 13, kap. 21.
Konungen var heller inte det enda offret. I närheten av samma plats dödades tvåtusen
åttahundra människor i giljotinen under skräckväldets blodiga dagar.
160