Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
lärt känna sina brister, medan det ännu fanns tillfälle till ånger och omvändelse. Men för att
vinna världens gunst satte de Guds bud åt sidan och lärde andra att överträda dem. De
föresökte tvinga Guds folk att vanhelga hans sabbat. Nu döms de av den lag som de tidigare
föraktade. Ohyggligt klart ser de att de inte har någon ursäkt. De valde vem de ville tjäna
och tillbedja. ”I skolen då åter få se, vilken skillnad det är mellan den rättfärdige och den
ogudaktige, mellan den som tjänar Gud och den som icke tjänar honom.” - Mal 3:18.
Guds lags fiender, från predikanten till den minste bland dem, får en ny uppfattning
om sanning och plikt. För sent ser de, att det fjärde budets sabbat är den levande Gudens
insegel. För sent förstår de den falska sabbatens rätta natur och den svaga grund de byggt på.
De inser att de har kämpat mot Gud. Religiösa lärare förde människor i fördärvet medan de
påstod att de förde dem till paradisets portar. Inte förrän på den sista räkenskapsdagen får
man veta vilket stort ansvar som vilade på de människor som hade ett heligt ämbete, och
vilka fruktansvärda följder deras otrohet förde till. Bara i evigheten kan vi helt förstå, vad
det betyder att en människa går förlorad. Ett fruktansvärt öde drabbar den människa till
vilken Gud säger: ”Gå bort ifrån mig, du onde tjänare.”
Guds röst hörs nu från himmelen. Han förkunnar dagen och stunden, då Jesus kommer
för att överlämna det eviga förbundet till Guds folk. Som dånet av det starkaste åskdunder
rullar Herrens ord ut över hela jorden. Guds folk lyssnar med blicken vänd uppåt. Deras
ansikten är upplysta av hans härlighet och lyser såsom Mose ansikte då han kom ned från
Sinai. De ogudaktiga kan inte uthärda att se på dem. Och när välsignelsen uttalas över dem
som har ärat Gud genom att helighålla hans sabbat, ljuder ett mäktigt segerrop.
Snart ser man i öster ett litet svart moln, ungefär hälften så stort som en hand. Det är
det moln som omger Frälsaren och som på det väldiga avståndet tycks vara inhöljt i mörker.
Guds folk vet att detta är Människosonens tecken. I högtidlig stillhet stirrar de på det,
efterhand som det kommer närmare jorden och blir ljusare och härligare, intill dess att det är
ett stort vitt moln med ett underlag som av förtärande eld. Över den höjer sig förbundets
regnbåge. Jesus uppenbaras som en mäktig härskare. Nu kommer han inte som ”smärtornas
man” för att dricka den bittra bägaren, full av skam och förnedring, utan som himmelens
och jordens segerherre för att döma levande och döda. Han är ”trofast och sannfärdig”, och
”han dömer och strider i rättfärdighet”. ”Och honom följde. . . de himmelska härskarorna.”
(Upp. 19: 11, 14.) En oräknelig skara av änglar följer honom med himmelska lovsånger.
Rymden ser ut att vara fylld av dessa lysande varelser. ”Hans majestät övertäcker himmelen
och av hans lov är jorden full. Då uppstår en glans såsom av solljus.” — Hab. 3: 3, 4. När
det levande molnet kommer närmare, kan var och en se Livets furste. Ingen törnekrona
vanställer nu hans heliga huvud. Härlighetens diadem vilar i stället på hans ädla panna. Hans
ansikte lyser klarare än middagssolens bländande glans. ”Och på sin mantel, över sin länd,
har han detta namn skrivet: ’Konungarnas Konung och herrarnas Herre’.” — Upp. 19: 16.
451