Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Frihetens förkämpe
Tyndale blev förrådd i sina fienders händer. En gång måste han sitta i fängelse i flera
månader. Slutligen vittnade han om sin tro genom martyrdöden. Men de vapen som han
hade smitt gjorde det möjligt för andra evangelii stridsmän att kämpa genom alla
århundraden ned till vår egen tid.
Latimer hävdade från talarstolen att Bibeln borde läsas på folkets språk. Bibelns
författare, sade han, ”är Gud själv”. Dess skrifter är mäktiga och eviga som dess
upphovsman. ”Det finns ingen konung, kejsare, myndighet eller härskare. . . som inte är
skyldig att lyda. . . hans heliga Ord.” ”Låt oss inte gå in på sidovägar utan låt Guds ord leda
oss. Låt oss inte följa efter. . . våra förfäder, inte heller forska efter vad de gjorde utan efter
vad de borde ha gjort.” — Hugh Latimer: First Sermon Preached Before King Edvard VI.
Barnes och Frith, Tyndales trofasta vänner, framträdde för att försvara sanningen.
Ridleys anhängare och Cranmer följde efter. Dessa ledare inom den engelska Reformationen
var lärda män. De flesta av dem hade varit högt aktade för sin iver och fromhet inom den
katolska kyrkan. Deras motstånd mot påvedömet berodde på deras kunskap om ”den heliga
stolens” villfarelser. Deras insikt i Babylons hemligheter gav deras vittnesmål mot den en
större övertygande kraft.
”Nu skulle jag vilja ställa en egendomlig fråga”, sade Latimer. ”Vem är den flitigaste
biskopen och prelaten i hela England? . . . Jag ser att ni lyssnar och väntar på att jag skall
nämna hans namn. Jag skall tala om det för er: Det är Djävulen. . . han lämnar aldrig sitt
biskopsdöme. . . Kalla på honom när ni vill. Han är alltid hemma. . . Han står alltid bakom
sin plog. . . Jag försäkrar att ni aldrig kommer att träffa honom sysslolös. . . Där Djävulen
bor. . . bort med böcker och fram med ljusstakarna. Bort med Bibeln och fram med
rosenkransen! Bort med evangeliets ljus och fram med de tända ljusen, även om det är mitt
på dagen! Ned med Kristi kors! Fram med avlatsförsäljarna!. . . Bort med arbete att klä de
nakna, de fattiga och de maktlösa! Fram med bilddyrkan och utsmyckning av stock och
sten! Fram med människors traditioner och med deras lagar! Ned med Guds traditioner och
hans allra heligaste ord!. . . Ack om våra prelater vore lika flitiga att så den goda säden som
Satan är att så vildhavre och ogräs.” — Hugh Latimer: Sermon of the Plough.
Den upphöjda princip som hävdades av dessa reformatorer — samma princip som
förkunnades av valdenserna, av Wycliffe, av Johan Hus, av Luther, Zwingli och andra som
slöt sig till dem — var Bibelns ofelbara auktoritet som regel för tro och liv. De förnekade
påvars, kyrkomötens, kyrkofäders och konungars rätt att härska över samvetet i religiösa
frågor. Bibeln var deras auktoritet. Med den prövade de alla läror och påståenden. Tro på
Gud och hans ord höll dessa män uppe när de offrade sina liv på bålet. ”Var frimodig!”
ropade Latimer till martyren vid sin sida på bålet, då lågorna höll på att tysta deras röster.
174