Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Kapitel 4—Fackelbärare
Valdenserna var ett enkelt och flitigt folk som levde i otillgängliga italienska alpdalar,
skyddade från den etablerade kyrkans centralmakt i Rom. Detta folk älskade Gud och levde
upp till Bibelns ideal. Det misshagade Romkyrkan, som försökte utrota dem.
I det mörker som sänktes över jorden under den långa tiden av påvlig dominans kunde
sanningens ljus ändå inte helt utsläckas. Under varje tidsålder har det funnits vittnen för Gud
— människor med tro på Kristus som den ende medlaren mellan Gud och människor. De
betraktade Bibeln som den enda livsregeln. De helgade den bibliska vilodagen. Hur mycket
världen är skyldig dessa människor kommer deras efterkommande aldrig att få veta. De
brännmärktes som kättare. Deras motiv ifrågasattes. Deras karaktärer misstänkliggjordes.
Deras skrifter undertrycktes, framställdes i ett falskt ljus eller förstördes. Ändå stod de fast,
och bevarade från släkte till släkte renheten i tron som ett heligt arv.
Guds folks historia genom de mörka tider som följde på den romerska kyrkans
dominans, har skrivits i himmelen, men den har fått liten plats i de mänskliga arkiven.
Utöver de beskyllningar som förföljarna framförde har vi inte mycket kvar av dessa
berättelser. Allt som var kätterskt, vare sig det gällde människor eller skrifter, försökte
kyrkan att förstöra. Uttalanden som gav uttryck för ovisshet eller tvivel beträffande påliga
dogmer, var tillräckligt för att beröva människor livet, vare sig de var rika eller fattiga, höga
eller låga. Den romerska kyrkan försökte utplåna varje berättelse om dess grymhet mot
annorlunda troende. Kyrkoråden bestämde att böcker och skrifter som innehöll sådana
berättelser, skulle brännas. Innan boktryckarkonsten uppfanns, fanns det få böcker och de
förelåg i en form som inte var lämplig att arkivera. Anhängarna av kyrkan hade därför ett
lätt arbete att genomföra detta beslut.
Ingen kyrka inom gränserna för den romersk katolska jurisdiktionen fick tillfälle att
under någon längre tid ostört få åtnjuta samvetsfrihet. Så snart påvedömet fått makten,
sträckte den ut sina armar för att slå ned alla som vägrade att erkänna dess makt. Det ena
kyrkosamfundet efter det andra böjde sig för dess välde. I England hade den ursprungliga
kristendomen mycket tidigt funnit fotfäste. Britterna hade tagit emot evangelium under de
första århundradena, medan det ännu var opåverkat av den romerska kyrkans avfall.
Förföljelser som igångsattes av hedniska kejsare och sträckte sig även till dessa avlägsna
kuster, var den enda gåva de första församlingarna i England fick ifrån Rom. Många av de
kristna som flydde från förföljelsen i England fann sin tillflykt i Skottland. Härifrån fördes
sanningen vidare till Irland. I alla dessa länder togs den emot med glädje.
När sachsarna erövrade England blev hedendomen åter dominerande. Erövrarna ville
inre ta emot undervisning av sina slavar. De kristna måste därför söka sin tillflykt till bergen
och de vilda vidderna. Ändå fortsatte ljuset att lysa under lång tid. I Skottland strålade det
37