Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Guds folk kommer då att kastas in i de scener av hemsökelse och ångest som av
profeten beskrivs som ”en tid av nöd för Jakob”. ”Så säger Herren: Ett förfärans rop fingo vi
höra; förskräckelse utan någon räddning! . . . . varför hava alla ansikten blivit så dödsbleka?
Ve! Detta är en stor dag, en sådan att ingen är den lik. Ja, en tid av nöd är inne för Jakob;
dock skall han bliva frälst därur.” — Jer. 30: 5-7.
Jakobs ångestnatt när han kämpade i bön om att bli befriad ur Esaus hand (1 Mos. 32:
24-30) representerar Guds folks erfarenhet under nödens tid. På grund av det svek han gav
sig in i för att tillförsäkra sig sin fars välsignelse, som var avsedd för Esau, hade Jakob flytt
för sitt liv, skrämd av sin brors hotelser att döda honom. Efter det att han hade varit flykting
under många år, reste han på Guds befallning tillbaka till sitt fädernesland med sina hustrur
och barn, sina boskapshjordar och herdar. Då han kom till landets gräns, blev han förskräckt
av ryktet om, att Esau närmade sig med en stor här, utan tvivel med avsikt att hämnas.
Jakobs karavan, som var obeväpnad och försvarslös, såg ut att falla som ett hjälplöst offer
för våld och mord. Utöver bekymmer och fruktan anklagade hans samvete honom, eftersom
det var hans egen synd som hade fört honom in i denna fara. Hans enda hopp var Guds
barmhärtighet. Hans enda försvar var bön. Ändå underlät han inte att göra allt han kunde för
att försona sitt felsteg som han hade begått mot sin bror, och för att undgå den fara som
hotade. Kristi efterföljare bör också när de närmar sig nödens tid, göra stora ansträngningar
för att framställa sig i rätt belysning för folket, försöka undanröja fördomar och avvärja den
fara som hotar deras samvetsfrihet.
Då Jakob hade sänt sin familj i förväg för att de inte skulle bli vittne till hans
förtvivlan, blev han ensam kvar för att bedja till Gud. Han bekände sin synd och erkände
med tacksamhet Guds nåd mot honom. Med djup ödmjukhet hänvisade han till det förbund
som Gud hade gjort med hans fäder och det löfte han själv fick, då han befann sig i
landsflykt. Gud talade till honom i Betel i en syn om natten. Vändpunkten i hans liv hade
kommit. Allt stod nu på spel: I mörkret och ensamheten fortsatte han att bedja och ödmjuka
sig för Gud. Plötsligt läggs en hand på hans skuldror. Han tror att det är en fiende som söker
ta hans liv och han kämpar desperat med sin angripare. Då dagen börjar gry använder den
främmande sig av sin övernaturliga kraft. Vid hans beröring blir den starke mannen
förlamad. Han faller hjälplös, gråtande och bedjande i armarna på sin hemlighetsfulle
motståndare. Jakob vet nu att det är förbundets ängel som han har kämpat med. Även om
han är maktlös och har svåra smärtor, uppger han inte sin föresats. Länge har han plågats av
oro, samvetsförebråelser och förtvivlan över sin synd. Nu måste han få visshet om att den är
förlåten. Den gudomlige främlingen ser ut som om han ville lämna honom. Men Jakob
klänger sig fast vid honom och ber om en välsignelse. Ängeln säger: ”Släpp mig, ty
morgonrodnaden går upp.” Men patriarken ropar: ”Jag släpper dig icke, med mindre du
välsignar mig.” Vilken tillit, fasthet och uthållighet som här kommer i dagen! Om detta krav
435