Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
platser där dörrarna annars skulle ha varit stängda för dem. Några av prästerna väcktes ur sin
moraliska slöhet och blev ivriga förkunnare i sina egna församlingar. Församlingar som
hade varit förstenade i formväsen, väcktes till liv.
Liksom fallet varit ned genom hela kyrkans historia var det också på Wesleys tid
människor med olika gåvor som utförde sina bestämda uppgifter. De var inte överens ifråga
om alla läror, men de drevs alla av Guds Ande. De stod enade i den enda, stora uppgiften att
vinna människor för Kristus. Den bristande överensstämmelsen mellan Whitefield och
bröderna Wesley hotade en tid att framkalla en brytning. Men då de lärde sig ödmjukhet i
Kristi skola, kom tolerans och kristlig kärlek att åstadkomma en förlikning mellan dem. De
hade inre tid att ligga i fejd med varandra, när villfarelse och ogudaktighet utbredde sig
överallt och syndare var på väg att gå förlorade.
Det var en ojämn väg som dessa Guds tjänare måste vandra. Lärda och inflytelserika
män använde sin makt mot dem. Efter en tid började många inom prästerskapet att visa en
öppen fientlighet. Kyrkornas dörrar stängdes för en ren lära och för dem som förkunnade
den. Det sätt på vilket prästerna uppträdde, då de fördömde dem från talarstolen, uppväckte
mörkrets, okunnighetens och ogudaktighetens hantlangare. Gång på gång undgick John
Wesley döden genom ett Guds nåds underverk. När pöbeln uppeggades till raseri mot
honom och ingen räddning tycktes möjlig, kom en ängel i mänsklig gestalt fram till honom.
Pöbeln vek undan och Kristi tjänare kunde gå bort i trygghet.
Wesley berättade om hur han hade befriats från en rasande människomassa genom en
sådan händelse: ”Många försökte slå mig till marken medan vi gick nedför sluttningen på en
hal väg mot staden. De ansåg med rätta att om jag bara ramlade omkull, så skulle jag
knappast kunna resa mig igen. Men jag föll inte. Inte heller gled jag det minsta förrän jag
hade kommit helt bort ifrån dem. . . Fastän många gjorde försök att gripa mig i kragen eller i
kläderna för att välta mig, kunde de inte få tag i mig. Bara en fick tag i ena rockskörtet som
han snart höll i handen. Det andra rockskörtet med fickan där det låg en sedel, blev bara
delvis avrivet. . . En kraftig man som gick bakom mig slog mig flera gånger med en stor
ekpåk. Hade han slagit mig i nacken med den, hade han inte haft några fler problem med
mig. Men varje gång slog han vid sidan av mig — jag vet inte hur det gick till för jag kunde
varken flytta mig åt höger eller åt vänster. . . En annan kom springande genom trängseln och
lyfte armen för att slå. Men plötsligt lät han den falla, strök bara över mitt huvud och sade:
’Vilket mjukt hår han har.’ . . . De allra första människor som blev omvända var byns
hjältar, pöbelhopens anförare vid varje tillfälle. Den ene av dem hade varit boxare i
björngårdama. .
181