Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
betecknande orden av Predikaren: ”Ve dig du land, vars konung är ett barn.” — Pred. 10:
16. Folkets hänförelse för Luther överallt i Tyskland överbevisade både kejsaren och
riksdagen om, att varje orättfärdighet som skulle begås emot honom skulle bli ett hot mot
landets fred, ja, till och med mot rikets tron.
Fredrik av Sachsen hade visat en utstuderat reserverad hållning. Han dolde
omsorgsfullt sina verkliga känslor mot reformatorn, samtidigt som han med outtröttlig
vaksamhet bevakade varje rörelse såväl från Luthers som från hans motståndares sida. Men
det fanns många som inte sökte dölja sin sympati för Luther. Han fick besök av furstar,
grevar, baroner och andra framstående personer från både det allmänna folket som från
prästerskapet. ”Doktorns lilla rum”, skrev Spalatin, ”kunde inte rymma alla de besökande
som kom.” — Martyn, band 1, sid. 404. Folket stirrade på honom som om han var mer än en
människa. Till och med sådana som inte trodde på hans lära, kunde inte annat än beundra
den upphöjda värdighet som kom honom att trotsa döden, framför att göra något som stred
mot hans samvete.
Man gjorde stora ansträngningar för att förmå Luther att gå med på en förlikning med
Rom. Adelsmän och furstar framhöll för honom, att om han fortsatte att hävda sin egen
mening mot kyrkans och kyrkomötenas, skulle han snart bli utvisad ur riket och stå
fullständigt oskyddad. På dessa framställningar svarade Luther: ”Kristi evangelium kan inte
förkunnas utan att väcka anstöt. . . . Varför skulle då fruktan eller skräck för faror skilja mig
från Herren och från det gudomliga ord som endast är sanning? Nej, då vill jag hellre ge min
kropp, mitt blod och mitt liv.” — D’Aubigné, band 7, kap. 10.
Åter uppfordrades han till att underkasta sig kejsarens dom. Han skulle då inte frukta
för något. ”Jag går av hela mitt hjärta med på”, svarade han, ”att kejsaren och furstarna, ja
även den oansenligaste kristne bör undersöka och bedöma mina verk. Den enda
förutsättningen skall vara att de gör Guds ord till sitt rättesnöre. En människa har inte
någonting annat att göra än att lyda det. Gör inte våld på mitt samvete som är bundet och
länkat till Bibeln.” — D’Aubigné, band 7 kap. 10.
På en annan framställning svarade han: ”Jag är villig att ge avkall på min lejd. Jag
lägger min person och mitt liv i kejsarens hand, men Guds ord aldrig.” — Samma källa,
band 7, kap. 10. Han förklarade sig villig att rätta sig efter ett beslut som fattades av ett
allmänt kyrkomöte. Villkoret var att det skulle krävas av kyrkomötet att det skulle fatta sitt
beslut i överensstämmelse med Bibeln. ”I det som angår Guds ord och tron”, tillfogade han,
”är varje kristen för sitt vidkommande lika god domare som påven, även om denne stöds av
en miljon kyrkomöten.” — Martyn, band 1, sid. 410.
Ingen förlikning möjlig
113