Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Genom en enda människa. . .
Som en följd av Adams synd kom döden över hela människosläktet. Alla, utan
undantag, måste dö. Enligt frälsningsplanen skall alla uppstå ur sina gravar. ”Att de döda
skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga”, ”såsom i Adam alla dö, så skola ock i
Kristus alla göras levande.” — Apg. 24: 25; 1 Kor. 15: 22. Men det görs en skillnad på de
två klasser som skall uppstå. ”Ty den stund kommer, då alla som äro i gravarna skola höra
hans röst och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå till liv och de som
hava gjort vad ont är skola uppstå till dom.” - Joh. 5: 28, 29. Dessa som har blivit ”aktade
värdiga” att få del av livets uppståndelse är ”saliga och heliga”. ”Över dem har den andra
döden ingen makt”. (Upp. 20: 6.) Men de som inte genom omvändelse och tro har tagit emot
förlåtelse, måste ta mot överträdelsens straff — ”syndens lön”. De drabbas av ett straff som
varierar i varaktighet och intensitet ”efter sina gärningar”, men som slutligen utmynnar i den
andra döden. Eftersom det är omöjligt för Gud, i överensstämmelse med hans rättvisa och
barmhärtighet, att frälsa syndaren i hans synder, tar han ifrån honom det liv som han genom
sina överträdelser har förverkat och som han har visat sig ovärdig för. En inspirerad
författare skriver att ”ännu en liten tid, så är den ogudaktige icke mer; och när du ser efter
hans plats, då är han borta”. Och en annan förklarar att de skall ”bliva såsom hade de ej varit
till”. (Ps. 37: 10; Ob. vers 16.) Nedtyngda av skam sjunker de ned i hopplös, evig glömska.
Därmed utplånas synden och allt det lidande och den misär som den varit orsak till.
Psalmisten säger: ”Du har. . . förgjort de ogudaktiga; deras namn har du utplånat för alltid
och evinnerligen. Fienderna äro nedgjorda, utrotade för alltid.” — Ps. 9: 6, 7. I en vision ser
Johannes in i evigheten och hör en lovsång ljuda genom universum som inte störs av ett
enda missljud. Varje skapat väsen i himmelen och på jorden lovar Gud. (Upp. 5: 13.) Då
finns det inga förlorade människor som hånar Gud, under det att de vrider sig i ändlösa
plågor. Inga olyckliga väsen i något helvete kommer att blanda sina skrik med de återlöstas
lovsånger.
Läran om medvetande i döden vilar på den fundamentala villfarelsen, att människan
har odödlighet i sig själv. Liksom läran om evig pina strider också den mot Bibelns
undervisning, mot förnuftet och mot våra mänskliga känslor. Det är en allmänt utbredd
uppfattning att de återlösta i himmelen känner till allt som försiggår här nere på jorden, och
framförallt vad som händer de vänner som de har efterlämnat här nere. Men hur skulle det
kunna vara en källa till glädje för de döda, att veta allt om de levandes bekymmer, bevittna
de synder som deras kära begår och se dem möta alla livets sorger, besvikelser och
bekymmer? Hur mycket av himmelens lycka skulle de som vakar över sina vänner på
jorden, kunna åtnjuta? Hur ytterligt motbjudande är inte den läran, att så snart livsgnistan
lämnar kroppen, blir de oomvändas själar överlämnade åt helvetets lågor? Vilken ohygglig
sorg skulle de återlösta inte drabbas av, när de ser sina vänner gå oförberedda i graven för
384