Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
När Satan anklagar Guds folk för deras synder, tillåter Herren att de prövas till det
yttersta. Det är nu fråga om deras tillit till Gud, deras tro och uthållighet. När de ser tillbaka
på den gångna tiden, sjunker deras hopp, eftersom de inte kan se att de har gjort något gott i
hela sitt liv. De känner djupt sin svaghet och ovärdighet. Satan försöker skrämma dem med
att deras sak är hopplös. Deras synder kan aldrig avlägsnas. Han hoppas kunna göra deras
tro om intet, så att de ger efter för frestelsen och upphör att lyda Gud.
Även om Guds folk är omgivna av fiender som är fast beslutna att förgöra dem, fruktar
de inte för förföljelse för sanningens skull. Men de är ängsliga för att de inte har ångrat varje
synd och att de på grund av ett eller annat fel hos dem själva inte kan få del av Frälsarens
löfte: Jag skall ”taga vara på dig och frälsa dig ut ur den prövningens stund som skall
komma över hela världen”. (Upp. 3: 10.) Om de bara kunde känna sig övertygade om att de
fått syndernas förlåtelse, skulle de inte vika tillbaka för tortyr eller död. Men om det skulle
visa sig, att de var ovärdiga och att de går miste om livet på grund av sin egen bristfälliga
karaktär, skulle Guds heliga namn bli vanärat.
Överallt hör de hur förrädare lägger planer. De ser hur effektivt upprorsmakarna
arbetar. Detta väcker hos dem en innerlig önskan, en stark längtan efter att denna stora
avfällighet skall upphöra och att de ogudaktigas ondska skall nå ett slut. Men under det att
de ber till Gud om att han skall hejda upproret, sker det med en stark känsla av
självförebråelser, att de själva inte har någon kraft mer att motstå och driva tillbaka
ondskans mäktiga flodvåg. De känner att om de hade använt alla sina förmågor i Kristi
tjänst och gått fram från kraft till kraft, så skulle Satans makt över dem ha varit mindre.
Orubblig förvissning
De ödmjukar sig inför Gud och hänvisar till hur de tidigare har ångrat sina många
synder. Nu åberopar de sig av Frälsarens löfte: ”Nu måste man söka skydd hos mig och göra
fred med mig: ja, fred måste man göra med mig”. (Jes. 27: 5.) Deras tro sviktar inte, även
om deras bön inte genast besvaras. De lider under den svåraste ångest, skräck och
nedslagenhet, men de upphör inte att bedja. De klänger sig fast vid Gud såsom Jakob höll
fast vid ängeln. Från djupet av sin själ ropar de: ”Jag släpper dig icke med mindre du
välsignar mig.”
Om Jakob inte tidigare hade ångrat den synd han begick, då han genom bedrägeri
skaffade sig förstfödslorätten, skulle Gud inte ha hört hans bön och nådigt bevarat hans liv.
Så blir det också under nödens tid. Om Guds folk hade obekända synder som framställdes
för dem, under det att de torterades av fruktan och ångest, skulle de bli förkrossade.
Förtvivlan skulle omintetgöra deras tro och de skulle inte längre ha tillförsikt att bedja till
Gud om befrielse. Men även om de känner sin ovärdighet, finns det inga dolda synder för
437