Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
ära, svarade: ”Jag skulle inte tycka om att behöva rodna så som Sigismund.” — Lenfant,
band 1, sid. 422.
Ändå hade Karl medvetet förkastat de sanningar som presenterats av Luther. ”Jag är
fast besluten om att följa mina föregångares exempel!”, skrev monarken. — D’Aubigné,
band 7, kap. 9. Han hade bestämt sig för att han inte skulle avvika från tidigare seder, ens
för att följa sanningens och rättfärdighetens väg. Han skulle upprätthålla påvedömet med all
dess grymhet och fördärv, därför att hans fäder hade gjort så. Så valde han sida och vägrade
att ta emot något ljus utöver det som hans fäder hade tagit emot och att utföra någonting
som de inte hade utfört.
Det finns många i vår tid som på liknande sätt håller fast vid sina fäders seder och
traditioner. När Herren sänder dem ytterligare ljus, vägrar de att ta emot det, därför att deras
fäder, som inte fick detta ljus, inte hade tagit emot det. Vi står inte i samma läge som våra
fäder. Följaktligen har vi heller inte samma plikter och samma ansvar som de hade. Vi
vinner inte Guds välbehag genom att låta våra fäders exempel bestämma våra plikter, i
stället för att själva granska sanningens ord. Vi har ett större ansvar än våra föregångna. Vi
är ansvariga för det ljus som de tog emot, det ljus som överlämnades åt oss som ett arv. Vi
är dessutom ansvariga för det större ljus som lyser över oss från Guds ord.
Viljelös underkastelse
Kristus sade till de judar som inte trodde: ”Hade jag icke kommit och talat till dem, så
skulle de icke hava haft synd; men nu hava de ingen ursäkt för sin synd.” — Joh. 15: 22.
Samma gudomliga kraft hade talat genom Luther till Tysklands kejsare och furstar. När
ljuset lyste från Guds ord verkade Guds Ande för sista gången på många i denna församling.
Många århundraden tidigare hade Pilatus låtit stolthet och hänsyn till sitt eget anseende
stänga hans hjärta för världens Återlösare. Den darrande Felix bad sanningens budbärare:
”Gå din väg för denna gång; när jag får läglig tid, vill jag kalla dig till mig.” — Apg. 24: 25.
Den stolte Agrippa bekände: ”Föga fattas att du övertalar mig och gör mig till kristen.” —
Apg. 26: 28. Ändå avvisade han det himmelska budskapet. På samma sätt hade Karl V
genom att ge efter för hänsyn till världslig stolthet och världslig politik bestämt sig för att
förkasta sanningens ljus.
Ryktet om intrigerna mot Luther spred sig vitt omkring och orsakade stor uppståndelse
i staden. Reformatorn hade många vänner som kände till Roms förrädiska grymhet när det
gällde sådana som vågade avslöja dess korruption. De fattade beslutet att han inte skulle
offras. Flera hundra adelsmän förpliktade sig att beskydda honom. Ganska många
betecknade öppet det kejserliga budskapet som ett bevis på en viljelös underkastelse under
den härskande romerska makten. På husportarna och på offentliga platser slog man upp
plakat som dels fördömde och dels stödde Luther. På ett av dessa plakat stod bara de
112