Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
uttrycket ”himmelriket” för att beteckna det verk som den gudomliga nåden utför i
människors sinnen. Härlighetens tron symboliserar härlighetens rike. Det är detta som
Frälsarens ord åsyftar: ”När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med
honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och inför honom skola församlas alla
folk.” — Matt. 25:31, 32. Detta rike hör ännu framtiden till. Det kommer inte att upprättas
förrän vid Kristi andra ankomst.
Den bittra besvikelsen bästa beviset
Nådens rike upprättades strax efter det att människorna hade fallit i synd. Då lades
planen för att rädda det fallna människosläktet. Det fanns redan vid denna tid i Guds plan
och löfte. Genom tron fick människan medborgarrätt där. Ändå blev det inte i verkligheten
upprättat förrän vid Kristi död. Till och med efter det att Frälsaren hade börjat sin tjänst på
jorden kunde han, trött på människornas trots och otacksamhet, ha undandragit sig Golgata.
I Getsemane darrade ångestens bägare i hans hand. Den natten kunde han ha torkat
blodssvetten från sin panna och överlämnat den fallna mänskligheten åt att förgås i sina
synder. Om han hade gjort det, skulle det inte ha funnits någon möjlighet till räddning för
den fallna människan. Men Frälsaren gav sitt liv på korset och ropade innan han dog: ”Det
är fullbordat.” Då var förverkligandet av frälsningsplanen säkrat. Löftet om frälsning, som
hade getts den fallna människan i Edens lustgård, bekräftades. Nådens rike, som tidigare
bara hade existerat i Guds löfte, hade nu upprättats. Kristi död, som först hade krossat
lärjungarnas hopp, blev i stället den händelse som bekräftade hoppet. Den bittra besvikelsen
var det bästa beviset på, att deras tro hade varit riktig. Händelsen som hade fyllt dem med
sorg och förtvivlan öppnade hoppets dörr för varje människa. Den lade grunden till hoppet
om evigt liv och evig sällhet för alla Guds trogna tjänare under alla tider.
Till och med genom lärjungarnas besvikelser blev Guds nådiga planer uppfyllda.
Deras hjärtan vanns genom den gudomliga nåd och kraft som uppenbarades i hans lära. Han
talade ju så som ingen människa tidigare hade talat. Ändå var världslig stolthet, egenkärlek
och ärelystnad blandad med deras kärlek till Jesus. Så sent som då de firade påsken vid det
allvarliga tillfälle, då deras Mästare redan hade gått in i Getsemanes skugga, uppstod strid
”mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste”. (Luk. 22: 24.) Deras
tankar var upptagna av tronen, kronan och härligheten. Det som väntade dem ute i
Getsemane, i domsalen och vid Golgata kors var i stället skam och förtvivlan. Det var deras
stolthet och deras begär efter världslig ära som hade fått dem att hålla så krampaktigt fast
vid sin tids falska läror. Samtidigt åsidosatte de Frälsarens ord som förklarade hans rikes
sanna natur och pekade fram emot hans lidande och död. Villfarelsen förde till en prövning,
som visserligen var hård men nödvändig, men som Gud tillät för att pröva dem. Lärjungarna
hade missförstått betydelsen av budskapet. De blev därför svikna i sina förväntningar. Ändå
hade de förkunnat det budskap som Gud hade gett dem. Herren lönade deras tro och
246