Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
kommit till vår nuvarande överbevisning genom lugnt övervägande och bön till Gud. Därför
att vi har sett bevis för detta i Bibeln.” — Bliss, sid. 250, 252.
De varningar som Gud från tid till tid har sänt världen genom sina tjänare har alltid
mottagits med samma otro och misstanke. Då ogudaktigheten bland människorna före
floden gjorde, att Gud måste sända en vattenflod över jorden, underrättade han dem först om
sin avsikt. De fick således tillfälle att vända om från sina onda vägar. Under 120 år ljöd
varningen i deras öron att de skulle omvända sig, för att inte Guds vrede skulle utplåna dem.
Men de betraktade budskapet som tomma ord och trodde det inte. Deras ondska ökade så att
de hånade Guds sändebud för hans förmaningar. De beskyllde honom även för förmätenhet.
Hur vågade en ensam man stå upp mot alla jordens stormän? Om Noas budskap var sant,
varför insåg då inte hela världen det och trodde det? Skulle en mans påståenden kunna hålla
stånd mot tusendens klokhet? De ville inte tro varningsbudskapet. Inte heller ville de söka
sin tillflykt till arken.
Avvisade varningar ingenting nytt
De som hånade dem hänvisade till naturen och årstidernas oföränderliga gång, den blå
himlen som ännu aldrig hade utlöst något regn och till de gröna markerna som var
uppfriskade av nattens milda dagg. De ropade: ”Talar han inte i liknelser?” Föraktfullt
förklarade de att denne rättfärdige förkunnare var en vilseledd svärmare. De ägnade sig åt
nöjen och följde sina onda vägar med ännu större iver än tidigare. Men deras otro kunde inte
hindra den förutsagda händelsen. Gud hade länge tålamod med deras ogudaktighet och gav
dem rikliga tillfällen att omvända sig. Men vid den fastställda tiden föll domen över dem
som hade förkastat hans nåd.
Kristus förklarar att det kommer att råda lika stor otro med hänsyn till hans andra
ankomst. Liksom folket på Noas tid ”Visste av intet, förrän floden kom och tog dem
allesammans bort” så skall enligt Frälsarens ord ”det ske vid Människosonens
tillkommelse”. (Matt. 24: 39.) När Guds bekännande folk förenar sig med världen och lever
som den och tar del med den i dess syndiga nöjen, när församlingen lever i lyx på samma
sätt som världen, när bröllopsklockorna ringer och alla väntar på många år av jordisk lycka,
kommer slutet på deras vackra syner och bedrägliga förhoppningar lika plötsligt, som när
blixten bryter fram på himlen.
Gud sände sin tjänare för att varna världen för floden. Han sände också utvalda
budbärare för att göra det känt, att den sista domen var förestående. Men liksom Noas
samtida föraktade och hånade det som rättfärdighetens förkunnare meddelade, hånade också
många på Millers tid, även bland de kristna, hans varnande ord.
Varför så ovälkommen?
240