Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
mötes. Oecolampadius och Haller valdes att representera reformatorn medan den berömde
dr Eck, understödd av en skara lärare, doktorer och prelater, blev Roms talesman.
Även om Zwingli inte var närvarande vid konferensen kände de församlade ändå
inflytandet från honom. Katolikerna hade valt sekreterarna som skulle skriva ned vad som
blev sagt och det blev förbjudet för alla andra att göra några anteckningar. Den som
överträdde detta förbud skulle straffas med döden. Ändå fick Zwingli varje dag noggranna
underrättelser om vad som blev sagt i Baden. En student som var närvarande vid
konferensen skrev varje kväll en rapport över de argument som hade framförts den dagen.
Två studenter åtog sig att föra dessa avskrifter tillsammans med dagliga brev från
Oecolampadius till Zwingli i Zürich. Reformatorn svarade och gav dem råd och förslag.
Han skrev sina brev om natten och studenterna vände tillbaka med dem på morgonen. För
att undgå uppmärksamhet från vaktposterna vid stadsporten bar dessa sändebud korgar med
höns på huvudena och fick därför lov att passera obehindrat.
På detta sätt utkämpade Zwingli kampen mot sina listiga motståndare. Mykonius sade
att Zwingli ”uträttade mer genom sitt tänkande, sina sömnlösa nätter och de råd han sände
till Baden, än han kunde ha gjort om han personligen hade uppträtt bland sina motståndare”.
— D’Aubigné, band 11, kap. 13.
Katolikerna som kände sig säkra på segern hade kommit till Baden i dyrbara dräkter
som glittrade av dyrbara ädelstenar. De levde i lyx. Borden var dukade med de kostbaraste
rätter och det finaste vin. Bördan av deras andliga ansvar lättades upp av förlustelser och
utsvävningar. Reformatorernas uppträdande stod i stark kontrast till detta. De betraktades av
folket som inte stort bättre än en flock tiggare. De satt inte länge till bords med sina enkla
måltider. Oecolampadius’ husvärd, som lade märke till honom, fann att han ständigt var
fördjupad i läsning eller i bön och undrade mycket över detta. Han sade att kättaren i varje
fall ”var mycket from”. Efter konferensen ”steg dr Eck övermodigt upp i talarstolen, som
var praktfullt smyckad för tillfället, medan Oecolampadius i sin enkla dräkt fick sin plats
anvisad på en enkel trästol framför sina motståndare”. — D’Aubigné, band 11, kap. 13.
Ecks kraftiga stämma och självtillit förnekade sig aldrig. Hopp om guld och rykte
stimulerade honom. Han skulle nämligen som trons försvarare få ett stort honorar. När han
saknade bättre argument tog han till förolämpningar ja, till och med förbannelser.
Oecolampadius var anspråkslös och utan självtillit och hade helst dragit sig ur striden.
Men han tog ändå upp kampen med det allvarliga och modiga förbehållet: ”Jag erkänner
inget annat rättesnöre än Guds ord.” — Samma källa, band 11, kap. 13. Fastän han var
ödmjuk och hövlig visade han sig vara både skicklig och orädd. Medan katolikerna som
vanligt klängde sig fast vid kyrkans auktoritet och sedvänjor höll reformatorn sig troget till
Bibeln. ”Seder och bruk uppskattas inte alls i Schweiz”, sade han, ”såvida de inte stämmer
125