Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
I hans närvaro ”hava alla ansikten blivit. . . dödsbleka”, och den eviga förtvivlans
grämelse faller över dem som har förkastat Guds nåd. ”Förfärade hjärtan och skälvande
knän. . . Allas ansikten hava skiftat färg.” (Jer. 30:6; Nah. 2:10.) Darrande ropar de
rättfärdiga: ”Vem kan bestå?” Änglarnas sång tystnar och det följer en tid av skrämmande
tystnad. Men så hör de Jesu röst som säger: ”Min nåd är dig nog.” Detta fyller de rättfärdiga
med glädje. Deras ansikten lyser upp. Och änglarna anslår en högre ton och sjunger åter,
under det att de kommer närmare och närmare jorden. Konungarnas Konung stiger ned på
molnet som är omgivet av flammande eld. Jorden darrar inför honom. Himlen rullas
samman som en bokrulle och alla berg och öar flyttas från sin plats. ”Vår Gud kommer, och
han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med
makt. Han kallar på himmelen därovan och på jorden för att döma sitt folk.” — Ps. 50: 3, 4.
”Och konungarna på jorden, och stormännen och krigsöverstarna och de rika och de
väldiga, ja, alla, både trälar och fria, dolde sig i hålor och bland bergsklippor. Och de sade
till bergen och klipporna: ’Fallen över oss och döljen oss för dens ansikte, som sitter på
tronen, och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag är kommen, och vem kan bestå?’”
— Upp. 6: 15-17.
Obehagliga minnen väcks
Allt hån och alla smädelser har upphört, lögnaktiga läppar har tystnat. ”Stridslarmet”
med ”manteln som sölades i blod” har tystnat. (Jes. 9: 5.) Det enda som nu hörs är bön, gråt
och klagan. Människor som nyss hånat, ropar nu: ”Deras vredes stora dag är kommen, och
vem kan bestå?” — Upp. 6: 17. De ogudaktiga ber om att få bli begravda under klipporna
och bergen, så att de inte skall se hans ansikte som de har föraktar och förkastat.
De döda känner igen den röst som nu tränger igenom och når fram till deras öron. Hur
ofta har inte denna milda röst manat dem till omvändelse. Hur ofta hade de inte hört den i de
rörande vädjandena från en vän, en broder, en Frälsare. För dem som har förkastat hans nåd
kunde ingen annan röst vara så full av fördömelse, så tung av förkastelsedom som den som
så länge hade vädjat: ”Så vänden då om, ja, vänden om från edra onda vägar; ty icke viljen I
väl dö?” — Hes. 33: 11. Om det bara hade varit en främlings röst. Jesus säger: ”Eftersom I
icke villen höra, när jag ropade, eftersom ingen aktade på, när jag räckte ut min hand,
eftersom I läten allt mitt råd fara och icke villen veta av min tillrättavisning.” — Ords. 1: 24,
25. Denna röst väcker minnen som de helst ville utplåna — avvisade varningar, ringaktade
inbjudningar, åsidosatta förmåner.
Där finns de som hånade Kristus i hans förnedring. Med fruktansvärd klarhet erinrar
de sig Frälsarens ord, då han svarade översteprästen med denna högtidliga förklaring:
”Härefter skolen I få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på
452